Donnie Pettersson låter inget vidare

Kärt barn har många namn, sägs det och jag tror inte att det är sant.
Snarare är det väl ett av alla klassiska talesätt som är avsedda att trösta den stackare som försetts med så många öknamn att han inte längre minns vad han heter.
Jag heter i alla fall Mats och jag har inte haft några större problem med det genom åren.
Till och med den mest enträgne mobbaren tröttnar efter ett tag på att skrika "Mats palats parkeringsplats".
Men lite trist var det att bara heta Mats tyckte jag när jag var liten. Jag hade velat heta något coolt. Jag minns att jag läste Guinness rekordbok en gång och där var det en bild på världens två fetaste tvillingar på varsin motorcykel (underbar bok det där, var kunde man annars få se detta innan internet fanns?) och en av dem hette Donnie.
Det tyckte jag var så makalöst fränt att jag blev sur på mamma och lovade att om jag någonsin fick en son så skulle han heta Donnie.
Nu fick jag som tur var två döttrar, så det löftet blev dessbättre aldrig aktuellt att infria. Vad kul det hade varit för den ungen när han frågade var hans namn kom ifrån och jag fick förklara att han döpts efter en jättetjock amerikansk tvilling som pappa sett på bild i en bok en gång.
Jag har hetat olika saker i olika sammanhang. I mitt knattelag i fotboll var jag Matte. I ett kompisgäng hette jag Matsan, och när jag träffar vissa från mitt gamla hockeylag får jag, trots att det var snart 20 år sedan, heta Pettsson.
Andra kompisar kallar mig emellanåt för Mast, och det kommer sig av att jag en gång (bara en gång, det hävdar jag bestämt) på fyllan inte klarade av att säga mitt eget namn. Det var för övrigt på samma fest där jag fastnade med tröjan i en dörr och blev stående i 20 minuter eftersom jag inte kunde förklara för någon vad som hade hänt.
När de väl släppte loss mig gjorde jag kaffeved av ett bord genom att ramla på det, men det är en annan och sedan länge preskriberad historia.
Hårdrockar-Mats blir jag också presenterad som emellanåt, och sämre kan man ju ha det.
Men namn är som frisyren - det blir mindre viktigt ju äldre man blir. Nu uppskattar jag det enkla faktum att mitt namn bara har fyra bokstäver och därför går fort och enkelt att skriva. I synnerhet som jag rationaliserat bort Pettersson ur signaturen eftersom det ingenstans står att ens namnteckning måste innehålla både för- och efternamn.
Så på det stora hela får jag vara nöjd med Mats. Lite trist, men korrekt och okej.
Pettersson är inte direkt någon kioskvältare heller, så jag antar att jag ska vara glad för att jag inte fick ett tufft utländskt namn.
Och Donnie Pettersson låter faktiskt inget vidare.

I måndags var det Kanelbullens dag och GT skrev en artikel om alla dessa dagar som olika lobbyorganisationer lagt beslag på.
Snart är alla årets dagar intecknade flera gånger om av allehanda mer eller mindre relevanta ämnen. Aidsdagen, Kvinnodagen och några andra behjärtansvärda dagar kan jag stå ut med.
Men så finns det de andra. Som Vaginans dag, en dag jag var lyckligt ovetandes om tills alldeles nyss. Vaginans dag. Jag har så många frågor jag skulle vilja ställa till den som hittade på det där, men jag låter det vara.

Förra veckan bad jag om att få influensa eller någon liknande sjukdom så att jag fick ligga i soffan och glo några dagar med gott samvete.
Sedan blev jag - förkyld.
Om det ska kallas för att bli bönhörd blir jag förbannad. En sketen förkylning, herregud, VAR DET VERKLIGEN DET BÄSTA DU KUNDE ÅSTADKOMMA?
En förkylning känns som ett hån. Man måste jobba och göra allt vanligt vardagsslit samtidigt som man mår uselt. Men bara lite uselt, så där irriterande smårisigt att man känner att man inte är på topp men ändå måste prestera.
Förkylning är sjukdomarnas motsvarighet till en fjärdeplats. Det är nära - men ingen cigarr.

När jag blir stor ska jag bli allsmäktig, och då ska jag hitta på ett antal dagar som ska stå i almanackan och som alla måste hjälpas åt att högtidlighålla.
Det blir veckans lista - fem dagar som borde finnas, och som faktiskt känns ungefär lika relevanta som Vaginans dag.
1) Hårdrockens dag. Helgmålsringningen i radio utgörs av introt till "For whom the bell tolls" med Metallica.
2) Ostbågens dag. Ostbågar till frukost, lunch och middag.
3) Latmaskens dag. Totalt arbetsförbud. Men för att kompensera detta inför jag också...
4) ...Bygg klart Mats hus-dagen. Alla får komma och bygga på vårt hus. Vi kan ha rullande schema så att alla får plats.
5) Högerfotens dag. En underskattad och bortglömd kroppsdel. Helt nödvändig för att man ska kunna gå, och klart värd en egen dag. Dessutom könsneutral.