När det var dags för den oerhört viktiga "vinna eller försvinna"-matchen skulle alltså jag av alla starta på topp tillsammans med Zlatan Ibrahimovic.
Från ingenstans (läs korpen) hade jag lyckats ta mig hela vägen in i det stängda fotbollslandslaget. Strax före nationalsången spelades stod jag där och funderade på vad jag ställt till med.
Naturligtvis är det en dröm jag refererar till och tur är väl det för hur skulle det gå om de slösade en tröja på mig? Å andra sidan hade det, tack vare Den Långe, kanske fungerat trots allt.
En å annan utskällning hade jag givetvis fått mottaga, men med lite flyt kanske jag hade varit på rätt ställe vid något tillfälle också. Sannolikt hade Sveriges skickligaste spelare genom tiderna då hittat mig med en genialisk passning.
Jo jag vet. Utan Isakssons parad när Österrike ledde matchen och utan Kongo-Kims finfina passning hade Zlatan inte avgjort VM-kvalmatchen förra veckan. Men det är alltid han som gör det. Ni Zlatan-hatare kan säga vad ni vill men era argument är inte bara tröttsamma utan ofta helt felaktiga.
Ogilla honom gärna som person men vill ni ha någon som helst trovärdighet i ert fotbollskunnande bör ni enbart vara tysta när ni recenserar honom som fotbollsspelare.
Ingen annan spelare i landslaget (förutom Tobbe Hysén då'ra) gör ett sådant mål som han gjorde senast. Å det går inte ens in på topp 100 av snygga mål på hans välfyllda lista. Ska vi en gång för alla sätta punkt där?
Sedan förra krönikan har jag varit på begravning. Det är alltid jobbigt men den här gången kändes det på något vis extra mödosamt. Redan när jag vaknade på morgonen hade jag en klump i magen och jag vet inte hur många gånger jag ville vrida fram klockan så att allt skulle vara överstökat.
Till slut hade jag det jobbiga bakom mig och med facit i hand blev det en fin begravning där jag fick äran att vara med och bära kistan till den väntande svarta Volvon.
Det blev en sista resa där begravningsbilen på vägen till Visby passerade det som hade varit hans hem de senaste 40 åren. Det finns egentligen hur många minnen som helst och när jag i sommar sitter på min balkong (som jag för några veckor sedan fick reda på att du hade byggt) och tittar ut över havet (som du älskade) ska du veta att du finns i mina tankar. Tack för allt Bosse.
På tal om låtar så har vi idag kommit fram till en alldeles färsk sådan. Jag pratar om en låt från Robert "Strängen" Dahlqvist nya soloplatta.
Låten är kanske inte så märkvärdig men jag, som nästan aldrig bryr mig om texter, föll pladask för nedanstående textrad. Hade jag själv skrivit en låt skulle det sannolikt vara den här. Och nej, det har ingenting med ovanstående begravning att göra.
"... kommer inte le när du dör, jag kommer inte att dansa på din grav, men under resten av mina dar kommer jag undra varför du aldrig ville vara min far..." Robert Dahlqvist - Jag va kött och blod