Död älg hittades i Hall

Gotland2007-09-22 04:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
INGEN VISSTE hur han hamnat där. Men en morgon i början av oktober 1957 låg han i strandskvalpet utanför Nors i Hall. En välnärd älghanne, en sextaggare helt utan synliga skador låg några meter från land och guppade i den svåra bränningen. Älgen hade hamnat på lantbrukaren Robert Nilssons ägor. Nilsson själv hade åkt till Visby; det var sonen Vibert som gjorde det märkliga fyndet när han på förmiddagen hade ett ärende ner till stranden, skriver Gotlänningen.
Den fjortonårige Vibert gick hem och hämtade traktorn och med hjälp av sin jämnåriga syster Ingeri drog de upp älgtjuren en bit på land där den sedan med stort intresse betraktades av ortens befolkning.
Älgtjuren måsta ha fört en förtvivlad kamp innan han drunknade i det upprörda havet. Det hade blåst hårt i flera dagar och man trodde att älgen hade kommit från någon holme i Östergötlands eller Södermanlands skärgård och i den hårda stormen försökt ta sig simmande över till någon mera skyddad plats och då drivit ut till havs.
Eftersom den hårda vinden var rakt västlig måste sedan älgen ha kommit till Gotland. Eftersom djuret inte hade några skador tydde allt på att han drunknat i det upprörda havet, efter vad man kan förmoda en förtvivlad kamp.
Eftersom den inte särskilt vackra kronan hade sex taggar måste älgen vara fem år gammal och beräknades väga omkring 300 kilo levande vikt.
En älg på Gotland var ju något av en sensation; bara en gång tidigare hade det hänt att en död älg hamnat vid Gotlands kust i vår tid, skrev tidningen. Det var under en av de svåra isvintrarna under krigsåren som man hittade en infrusen älgko i sjöisen intill stranden vid Sildungen i Gothem.

FÖR 50 ÅR SEDAN röstades det för och emot kvinnliga präster. En fråga som ännu idag 50 år senare inte är självklar för många trots att kvinnorna tar över allt mer i kyrkan. Det var bara en av de röstberättigade gotlänningarna vid kyrkomötet i september 1957 som röstade ja för kvinnoprästerna och det var nämndeman Joel Herlitz, Halla.
Till nej-sidan hörde kyrkoherde Åke Hultmark, Sanda, och kyrkvärden Hans Endrell. Akebäck.
Av biskoparna lade tre ner sina röster, däribland Torsten Ysander, Visby.

"TALBOKEN - de blindas fönster ur isolering - mot gemenskap" löd en rubrik i Gotlänningen över en artikel som handlade om talboken. "Utan Gutenberg ingen atomålder" inleddes texten och med detta ville man visa vad boktryckarkonsten betytt för utvecklingen i världen under ett halvt årtusende. Och det som Gutenberg betytt för mänskligheten hade blindskolläraren Louis Braill, själv blind, betytt för de blinda. Han uppfann inte bara ett sätt att snabbt mångfaldiga litteraturen, han konstruerade också de blindas alfabet.
Utan denna Braille-skriften skulle all undervisning av blinda vara praktiskt taget omöjligt. Utan den skulle de blinda i dag vara analfabeter, skriver tidningen.
Den som på äldre dar blir blind saknar nästan undantagslöst möjlighet att lära sig blindskrift. I artikeln står också att man inte behöver vara begåvad med stor fantasi för att kunna föreställa sig vad det innebär att inte kunna läsa sin dagliga tidning, att inte kunna slå sig ner i soffhörnet med en bok för att drömma sig bort från vardagstillvaron.
För att råda bot på detta inleddes ett intensivt experimentarbete och i mars 1955 hade man i Sverige kommit så långt att De blindas förening vågade starta en försöksverksamhet med utlåning av böcker inlästa på band. Snart växte efterfrågan på talböcker snabbare än den kunde tillgodoses.
Verksamheten blev snabbt en succé och så har det fortsatt. Problemet var ekonomin. Framställningen av talböcker kostade under 1955 cirka 36 000 kronor. Till detta kom inläsningen. Ännu så länge saknades inom blindorganisationerna resurserna att öppna fönstret mot världen och slå upp detta på vid gavel.
Ett problem som nu 50 år senare är ur världen. I dag har talboken bytt namn till ljudbok och blivit populär även bland seende läsare, som finner den praktisk och bekväm. Ett hot som nu dykt upp är att EU vill fyrdubbla ljudboksmomsen; något som författare och skådespelare protesterade mot i Dagens Nyheter tidigare i veckan under rubriken "Rädda ljudboken".

FÖR 100 ÅR SEDAN gjorde inte Gotland skäl för epitetet "regnfattigt". I Gotlänningens spalt "För femtio år sedan" skriver man att under sommaren år 1907 regnade det ingenstädes så mycket i landet som på -"det regnfattiga som det heter i uppslagsböcker och turisthjälpredor - Gotland".
Den första egentliga sommardagen med solsken och klar himmel från morgon till kväll hade Gotland den 22 augusti då det inte regnade någonstädes på ön. Inte har vi något att klaga på denna sommar, eller hur?
Det ständiga regnandet hade försvårat arbetet med myrutdikningen i Roma som trots detta fortskridigt så långt "att mudderverket genombrutit Karby gata och från Helenemyr inkommit i Roma myr för att sedan fortsätta sitt arbete".

GRUNDEN till folkbiblioteket i Ljugarn lades sommaren 1907 när några sommargäster spelade "En sommarsaga från Österskär", en originalpjäs författad av en av sommargästerna. Tre föreställningar gavs och trots den låga inträdesavgiften -15 öre - fick man ihop ett netto på 35 kronor. För detta beslöt de medverkande inköpa goda böcker och därmed lägga grunden till ett folkbibliotek i Ljugarn.
Det stora söndagsnöjet i Ljugarn vid denna tid var pärkspelet. Alleles extra intressant var det sista söndagen i juli då Alskbor och ljugenningar bjudit in 18 gubbar och drängar från Lau till pärkspel. Då kom intresserade åskådare även från Östergarn, Vänge och Klintehamn och alla uttryckte sin förtjusning.
Drängarna från Lau visade sig vara de styvaste när det gällde inslag i pärken, gubbarna från Lau var främst i snabbhet att möta bollen, men den duktigaste pärkkarlen hade Alskborna i sin ståtlige Leonard, skrev referenten.

Rättelse. Damen som fyllde gurkor i konservburkarna på Klintebys i 50-årskrönikan för ett par veckor sedan fick fel efternamn. Astrid Johansson heter hon, har barnbarnet Eva Eriksson påtalat i ett mail.


Läs mer om