Djupsinnig biskop vid VM i dricke
Foto: Fotograf saknas!
Det hĂ€r Ă€r en krönika. Ă
sikterna i texten Àr skribentens egna.
Morgon efter trettiosju dunkar dricke, plus ett antal omsmakningar och en finalomgÄng.
Att sitta i juryn vid VM i dricke krÀver sina offer.
Fast vÀrre "offer" Àn en nÄgot trögtÀnkt hjÀrna och orolig mage (Ànnu inte fÀrdigjÀst dricke) handlar det inte om. En flaska kylskÄpskallt vatten och nÀra till toaletten och livet gÄr vidare.
Den mycket prestigefyllda tÀvlingen startade för nitton Är sedan pÄ pensionat Björklunda i Burgsvik, men numera Àr det HolmhÀllar i Vamlingbo som gÀller.
I Ärets sexmannajury fanns biskop Lennart Koskinen. Lite spÀnd var han nog i början, för han kunde ju inte riktigt veta vad han gett sig in pÄ, Àven fast han under sina Ätta Är som biskop smakat dricke mÄnga gÄnger. PrÀster dricker inte enbart kyrkkaffe.
Men nervositeten slÀppte vid ungefÀr tionde dunken. DÀrefter fortskred juryarbetet under mycket skratt och mÄnga djupsinniga uttalanden. Koskinen och jag började prata bastu och vi var helt överens om att den vedeldade bastun Àr överlÀgsen.
- Att jÀmföra vedeldat med elektriskt Àr som att jÀmföra en rund triangel, sa Koskinen. NÄgonting Ät det hÄllet, jag minns inte sÄ noga. Djupsinnigt var det i alla fall.
En dag var jag ute i skogen för att plocka svamp. Den hÀr skogen ligger vÀldigt avlÀgset och det Àr inte helt lÀtt att ta sig dit, men för nÄgra Är sedan plockade jag massor av trattkantareller hÀr, sÄ fÀrden dit Àr vÀrd möda tycker jag.
Men inte en enda svamp!
Hur jag Àn letade, hur jag Àn kröp och grÀvde med hÀnderna i mossan hittade jag ingenting. Bedrövligt naturligtvis och jag satte mig med ryggen mot en tjock tallstam och drack mitt medhavda kaffe.
Det var dÄ jag hörde den. Tystnaden!
Hit in trÀngde inga ljud, Landskapet hÀr nere pÄ södra ön Àr inte sÄ ljudligt i vanliga fall heller, men koncentrerar man sig bara tillrÀckligt sÄ visst hörs det ljud. En traktor, fÄglar, bilar pÄ lÄngt avstÄnd, vinden... Men nu var det helt tyst, bortsett frÄn en lindrig tinnitus i öronen.
Jag satt dÀr i minst en kvart och vÀntade pÄ Ätminstone nÄgot ljud. En knÀck gren, en flaxande fÄgel, ett pip...
Men ingenting, det förblev tyst.
De bÄda ungtupparna börjar nu gÄ Pekka pÄ nerverna. De mopsar upp sig och visar nu visst nÀrgÄnget intresse för de fem hönorna.
- Var det inte du som lovade att adoptera bort dem? frÄgade Pekka en dag, efter att ha jagat ungtupparna runt, runt i hela trÀdgÄrden utan att hinna ifatt dem.
Ja, det har jag lovat. Den ene tuppen ska till Hamra, men den andre Àr det Ànnu ingen som velat förbarma sig över.
- HÀr finns bara plats för en tupp och den tuppen Àr jag! förklarade Pekka.
Ord och inga visor.
Boken, en roman, som jag skrivit pÄ ett helt Är Àr nu Àntligen klar.
Fast ÀndÄ inte.
Efter att ha gjort en del omskrivningar och korrekturlÀst manuset en gÄng, roade jag mig med att vÀlj en sida pÄ mÄfÄ och sedan lÀsa den mycket noggrant för att se om jag kunde hitta ytterligare nÄgra fel. Det kunde jag.
Jag har nu gjort sÄdana hÀr stickprov pÄ ett femtiotal sidor och hittills har ingen sida varit felfri. NÄgra sidor har jag till och med lÀst igenom tvÄ gÄnger och hittat nya fel bÄda gÄngerna.
Sammanlagt tre hundra sidor Àr det, det kommer nog aldrig att bli en helt fÀrdig bok!
Inte för att jag tÀnker köpa en ny matgrupp, men jag blir ÀndÄ intresserad av en annons frÄn en privatperson i fredagstidningen.
Matgrupp. Bord sex stolar, nytt oanvÀnt. SÀljes pÄ grund av felköp, har kostat 9 900 kronor nu 4 900 kronor.
I annonsen finns ocksÄ en bild pÄ matgruppen. PÄ nÀsta sida i tidningen hittar jag en annons frÄn ett företag i Visby. Exakt samma matgrupp, 3 900 kronor har kostat 8 900 kronor. AlltsÄ ett tusen kronor billigare i affÀren.
Jag ringer privatannonsören och fÄr veta att hans matgrupp finns att bese i just den hÀr affÀren! Han sÀger att han lÀmnat tillbaka den dit. Jag frÄgar naturligtvis hur hans felköp kan vara tusen kronor dyrare Àn exakt samma matgrupp i affÀren. I sÄ fall köper jag naturligtvis hellre affÀrens billigare exemplar.
- Ja, det har blivit lite fel i det hÀr, sÄ tusen kronor kan jag nog pruta, sÀger mannen.
Men nÄgon matgrupp tÀnker jag ju inte köpa.
I den vÀrmande oktobersolen gÄr jag ut pÄ vinfÀltet för att skörda Ärets druvor.
Av en del av fjolÄrets skörd gjorde jag vin, som vid den första provsmakningen för nÄgra veckor sedan visade sig vara nÄgot... blekt. Kan kanske anvÀndas som matlagningsvin.
Av Ärets skörd blir det dÀrför inget mera vin, vi Àter istÀllet upp druvorna. Jag gÄr i sakta mak över fÀltet, frÄn planta till planta (sex stycken) och skördar fyra klasar. Hönsen gÄr efter mig i hopp om att jag ska tappa nÄgon druva, vilket jag ocksÄ gör.
Vi vinodlare har just nu en brÄd och jobbig tid.