Det absolut onödigaste vi har hemma hos oss är en slags plastbehållare för aluminiumfolie.
Den är tänkt att skapa ordning och reda i kökslådan. Och att förenkla själva avrivandet av folien.
Jag skulle vilja säga att tanken var god. Någon har ändå ansträngt sig här, hittat på något som inte fanns.
Men jag kan inte, eftersom denna någon hittat på en helt värdelös pryl.
För hur svårt var det att riva av aluminiumfolie när den låg i sin förpackning?
Vilken funktion fyller designen när grejen ligger i en stängd kökslåda? Dessutom fungerar den extremt dåligt eftersom foliehelvetet fastnar och locket inte går att stänga.
Jag brukar säga att jag har den djupaste respekt för människor som hittar på saker. Uppfinnare. Forskare. Nytänkare som för vår värld framåt, som letar efter cancerkuren, som hittar på bra grejer som hjul, kullager och skiftnycklar.
Men för varje vettig uppfinnare går det tio idioter som hittar på problem som inte finns för att sedan knåpa ihop en lösning för att komma tillrätta med det ickeexisterande problemet i fråga.
Vårt kök är fullt av onödiga mojänger. Vitlöksskalaren som består av en bit gummirör. Olivskeden med ett litet hål. Mjölkskummaren med sin löjliga visp.
Men det slutar dessvärre inte i köket. Jag ser mig omkring och det slår mig att vi genom åren måste lagt tiotusentals kronor på att köpa skräp.
Prylar som i bästa fall bara bara går att använda till en enda sak. Ofta med deprimerande uselt resultat.
Naturligtvis är det i slutändan inte uppfinnarnas fel att det är så här.
Om ingen köpte deras aluminiumfoliebehållare och olivskedar hade de snart varit arbetslösa.
Det är vi som köper som är idioterna, som tror att vi har ett problem som måste lösas, och våra onödiga ägodelar säger lite mer om mitt eget konsumtionsmönster än jag mår bra av att höra.
Än värre blir det när jag tittar in i barnens rum.
Hur mycket leksaker kan två småtjejer äga?
Jag skulle kunna sno hälften av grejerna och de skulle inte ens märka det. De sliter armarna av dockor, trampar på bilar, river i böcker för de vet att de har hundra till och snart fyller de år och då får de nya berg av grejer som är tillverkade av material med samma hållfasthet som tuggat papper och frigolit. Med en beräknad hållbarhetstid på i bästa fall en vecka.
Det händer, när de här tankarna slår mig, att jag blir lite djup och eftertänksam. Jag reflekterar en stund över slöseriet och överflödet. Barnen i Afrika. Jag tänker att vi ska bättra oss. Inte köpa så mycket.
Men en stund senare drar jag fram kreditkortet och gör vad jag kan för att hålla vårt (och hela Sydostasiens) BNP flytande en stund till.
Jag förtränger alla mina djupa fina tankar och kör på precis som vanligt.
Ända till nästa gång jag ska ha en bit aluminiumfolie.
Veckans lista. Fem favoriter just nu.
1) Pappalediga fredagar. Man kanske skulle ha en unge till bara för den sakens skull?
2) Ardbeg 10-årig. Vintervärme på flaska.
3) Margonljus. Sakta men säkert.
4) Dotterns snowracer. Tänk om jag haft en sån när jag var liten.
5) GT:s unika bildarkiv. Är du inte kompis med oss på facebook, se till att bli det.