Precis när jag kör ut på länsvägen efter att ha pallat äpplen hos månskensbonden i Bro spelas Pet Shop Boys i bilradion. ”It’s a Sin”. Sent 80-tal, det var då jag svängde som mest. Oväntat reagerar hela kroppen, gåshud, musiken har ju den påverkan på oss, ingenting får oss att resa i tiden på samma sätt.
Den här gången hinner jag inte höra mer än första strofen, ”When I look back upon my life”, förrän dottern byter kanal. Kass låt, tycker hon.
Jag vet inte vad det blev för musik istället, det var någon dunkadunka. Jo, jag är där nu då jag refererar till vissa låtar just så. Hur som helst, som vi åkte i bilen med en kasse frukt i skuffen, kunde den där Pet Shop Boys-frasen inte lämna mig. Den jag hört så många gånger, och gjort så många gånger, sett tillbaka på mitt liv, ”when I look back upon my life”.
Nu var perspektivet ett annat, hon som var så liten har vuxit upp, blivit sin egen, ännu i ett gränsland men med solen i ögonen. Vad kommer hon att se när hon en gång tittar tillbaka?
Det var så här det blev. Så tänker jag. Det är några år kvar men framöver flyger hon ut, hon och hennes bror, och då finns inget mer jag kan göra. Det är en insikt som nästan golvade mig. Då sitter vi med facit, det var så den blev, barndomen.
Alla resor till Smålandskusten, till svärfars fjällstuga, falukorven, de dåliga skämten, förutsägbarheten, förmaningarna; ”ta det försiktigt nu!”, tjatet. Allt de fick, kärleken jag strävat efter att ständigt ge, men också allt det som aldrig blev av; att resa till Thailand, att få upp den där spegeln, måla väggarna i silver.
Vad kommer de att minnas när de får gåshud av dunkadunka. Vilken grund har vi föräldrar lagt, med tillkortakommanden och egenheter? Kunde jag gjort mer, annorlunda? Säkert, tillräckliga är vi aldrig, vi människor. Men jag har gjort, och gör, så gott jag kunnat och kan.
Det är melankolin som tar mig där på länsvägen mot stan, en slags sorg utan orsak. Allt det här är ett lån men i sin innersta kärna ingenting annat än glädje.
Vi gör äppepaj sedan. Massor av smör, socker och kanel. Jag tänker: Den här måste bli godare än någonsin, det ska bli hennes äppelpajreferens på samma sätt som jag refererar till det min mamma och pappa gav och lärde.
Det är en solig senseptembersöndag så vi tar en promenad innan skymningen, jag och min livskamrat. En aning skärpa i luften, vår viktigaste livsuppgift går mot slut. Dottern följer inte med, hon vill vara för sig själv i sitt rum, där formar hon framtiden på egen hand. Det är så stort att få vara en del av, nära och på avstånd.