Sjutton minuter över sju. Så dags passerar hon Lillåkra. Varje vardag. Alltid lika glatt vinkande. Man kan ställa klockan efter henne. Hon kommer från Långhulte i Endre och är på väg till jobbet i Roma. Jag vet att kvinnan i den vita terränggående bilen har make och en flock hästar att utfodra innan färden genom årets socken 2010. Hur kan hon då pricka tiden så exakt, morgon efter morgon? Är det aldrig något som strular?
Hon har naturligtvis ett namn, men jag har aldrig
hört någon kalla henne för något annat än "Inge". Jovisst, samma namn som Inge Olsson och Skogs-johan lyssnar till. Det var hon, Inge alltså, som lärde mig hur man får en häst att svänga till vänster. Jag hade gjort vänstersvängar tidigare. Men då hade det alltid varit hästen som bestämt när, var och hur. För att det icke skall dras några politiska paralleller, så ska det poängteras att jag även fick kläm på avvikelser åt Gösta Bohmans håll.
Ing-Marie Hammartoft var alltså min ridlärare under ett antal år. Hon och maken Pekka drev Stall Dalhem innan Stefan och Anja Johansson. Undrar vad som händer med anläggningen nu när Johansson & co drar till Småland? Åren i Stall Dalhem var utan tvekan de bästa i mitt liv. Jag var alltid först i stallet på måndagskvällarna. Finns det något mera rogivande än att rykta en häst?
Jävlar stallflicka! En av många hästar jag ridit i Dalhem var vit. En måndag hade stoet, något ofint, rullat sig i socknens värsta lergrop. Den var skitig till oigenkännlighet. Det var bara att bita ihop. Jag hade bara frambenen kvar när en passerande stallflicka käckt påpekade: "nä men, du har ju ryktat fel häst". Med ett stön sjönk jag ihop i boxen. Av hennes skratt förstod jag att hon hade skämtat. Hade jag haft ork så hade jag strypt eländet.
I slutet av förra århundradet hade vi en GA-fest vid Stall Dalhem. Det var samma dag som Gutavallen stod i brand. Händelserna hade inget samband. Festen var upplagd så att den som ville fick rida. Annars fanns det möjlighet att åka vagn med kunnig kusk vid tömmarna. Det hela avslutades med grillad tonfisk, potatissallad, Loranga och kubbspel.
På varje arbetsplats finns det folk man gillar. Mer eller mindre. Ingen visste att det var jag som hade valt häst till var och en. Därför var det förvånansvärt många som valde att rida. Det fanns ingen elak häst i Dalhem. Däremot fanns det en och annan som gillade att ta för sig av vad som bjöds längs vägkanterna. En kunnig ryttare tillåter icke detta ofog. En nybörjare kan inte hindra det. När en tjuvätande kuse upptäcker att den kommit på efterkälken så vill den snabbt ikapp. Det var en syn för gudar när ovana ryttare försökte hänga med i svängarna.
Travoraklet Anders Bergström fann sig väl (nåja) tillrätta på hästryggen, men kunde inte missa Solvalla efteråt. Han efterlyste en TV och utan att tänka mig för sa jag åt honom att snacka med Inge. Han började naturligtvis leta efter en kille. Senare blev han herre på täppan eftersom han agerade lagledare, spelare och domare under kubbspelet. Men det är en annan historia. 07.17 passerar Inge.