Jag har aldrig haft särskilt nära till synliga tårar, varken i glädje eller sorg. Men vid tonartshöjningen inför sista refrängen, där vi stod framför altaret alla vi föräldrar vända mot kyrkbänkarna och tog i allt var vi förmådde i Jonas Gardells fina text ”Aldrig ska jag sluta älska dig, du är allt jag vill och allt jag ber om”, fick jag en klump i halsen.
Så ren och villkorslös kärlek som strömmade igenom en sång, från ett hjärta till ett annat hjärta.
Konfirmationstid, nyhuggna björkar och syrener som blommar, foton till familjehårddisken, skratt och kramar sedan mellan gravstenarna efter ceremonin, solen som stod högt försommarens varmaste dag.
Där stod vi, vi alla föräldrar, och gav våra ännu ganska små en överraskning, en sång från vårt inre där vi menade varje ord. Aldrig, nej aldrig, ska jag sluta älska dig. Kärleken till ett barn är allt, oavsett allt.
Jag har alltid tyckt om kyrkorummet. Det är en plats för eftertanke och tystnad, men också för tankar och samtal som inte får plats i den vanliga vardagen, i skolan, idrottsklubben eller på arbetsplatsen.
Det är en plats att vara människa med allt vad det innebär av glädje och sorg, oro, undran, svek och kärlek. En plats för tro men kanske ännu mer för tvivel, en plats att gå till för att fylla de hål som vi alla bär inom oss, vad det än är vi tvivlar på. Fylla dem men väntan, reflektion och en stunds vila.
I en tid då nazisterna marscherar längs våra gator och historielösheten breder ut sig fyller kyrkan en viktig funktion bara genom att finnas som byggnad.
Att sitta under månghundraåriga valv är att känna samhörighet med de som levde för länge sedan, med deras umbäranden och plikter, deras kärlek och längtan som var lika stark vår, vi som som också en gång ska vara de som levat förr.
Där inne ryms våra rötter och hela vårt samhälles historia.
Att sitta där, mitt i livet med döden som nödvändig referens för att göra livet begripligt, gör det stora sammanhanget så stort och oss själva som människor så väldigt små, men ändå oersättliga och unika.
Det är ingen tillfällighet att kyrkan fylls i samband med katastrofer eller sorg, där kan vi öppna våra hjärtan inte nödvändigtvis mot himlen, men mot oss själva och våra känslor.
Jag minns när klockorna smidde sitt silver från min hembygds kyrka när pappa gått bort, det var det sista han lät höra om sig, det var hans sista toner.
Nu satt jag där för glädjens skull och hörde klockan berätta om min dotter och hennes kamrater, fyllda av bubblande skratt och nyvunna insikter om det svåra men fantastiska i att vara människa.
Hoppas, tror och vill att du ska hålla fast vid mig, att du är där för mig, som jag är där för dig.