Ibland är det tur att man inte vet allt. Jag satt på flygplatsen och tittade ut över plattan. Resenärerna checkade in. Planet stod och väntade. Då körde en liten servicebil plötsligt fram, en kille klev ur och med något som såg ut som en skruvdragare fixade han plåten på flygplanskroppens undersida. Så öppnade han dörren bakom vingen, klev in, och stängde igen. Det är säkert extra tryggt med en maskinist ombord tänker jag.
Men, ibland undrar jag om det ändå inte är bättre att veta, än att inte veta. Tänk om någon bara kunde ha sagt något. Då.
Jag var 19 år. Bodde ensam i ett litet kyffe i innerstan. Hade dusch på gården. Och lyssnade i ensamhet på Leonard Cohen. So long Marianne.
Jag tänkte att livet blir väl inte roligare än så. Men sedan blev Cohen munk, och jag slapp celibatet. Och innerstan.
Men det är ändå någonting med ljuset. Kväll i april kan vara så svartvitt. Som en välexponerad Kodak Tri-X framkallad i dosa med kalkfläckar på.
Ruiner i motljus. Kvällskylan efter en solig vårdag. Som en kall godnattkram i april. Fortfarande händer det något i mig just dessa dagar. Det är både skönt och sorgligt. Det sorgsna kan vara så stort. Och faktiskt skönt välbehövt på något märkligt sätt.
Om någon skulle fråga vore allting bara fint. Det är när ingen bryr sig tystnaden uppstår.
Tomheten. Nollpunkten. Skärningspunkten, därifrån man vänder och börjar fylla på. Livet som en påse, fyll med just de godsaker man älskar allra mest. Men man måste få ha känt att påsen är tom för att uppskatta den till bredden fylld, med livet självt.
Hade någon försökt tala om hade jag ändå aldrig kunnat förstå. Hur bra livet skulle bli.
Det man inte vet kan vara så fyllt utav skräck. Men jag skulle ändå aldrig vilja byta vetskapen om framtiden mot allt smör i Småland. Vad vore livet då? Tomt, utan fantasin och känslan av att allt, och precis vad som helst, ändå kan hända. Som att bli biten i baken av ett enormt sjöodjur.
Jag stod i vatten upp till midjan i mina vadarbyxor och egna tankar. Vågorna skummade och svepte iväg alla övriga ljud. Jag svingade mitt kastspö bakåt, så vände jag mig hastigt om innan kastet. Där.
Ur det mörka vattnet kastade sig en best rakt emot mig. Med vidöppna käftar och stora tänder. Svart och vild, rufsig i pälsen.
Jag blev så rädd att jag fick halsen i hjärtgropen. Man brukar vanligtvis få tvärtom, men jag fick verkligen ner hela halsen i hjärtgropen av chock. En säl. En björn. Eller något ännu värre.
Plötsligt skar en kvinnoröst igenom vinden. Den svarta labradoren vände och lämnade mig ifred. Med bultande hjärta vacklade jag iland, glad att besten inte fått tag i mitt drag.
Tänk själv. Fiskepolaren frågar om man fick något. Jo, 25 kilo. Labrador. En aningen svårsmält historia till middag.