Jag vet inte hur länge jag har varit det. Men har nu kommit till insikt. Jag är en tidsoptimist. Om jag ska bygga en altan, swimmingpool, starholk eller lära hästen göra skänkelvikningar så tror jag att det är gjort på fem minuter. Jag inleder med glatt humör. Det här ska gå fort. En vecka senare har jag ännu inte fått bärlinorna till altanen på plats. Starholken är dock nästan klar. Fattas bara ett hål och en sittpinne.
Jag är dock icke ensam om att vara tidsoptimist. Firman, som ligger bakom tillkomsten av vårt nya kök, lirar i en högre division. Vi hade lagt beställningen och sedan hände inget. Men så en måndagsmorgon hände allt på en gång. Trädgårdsarkitekten var och hjälpte sin syster att olja gångjärnen på barskåpet och jag var hos Per Stenberg och fick en tand fixad medan han berättade om sommarens cykelplaner. Vi nåddes av meddelandet som sade att snickarna skulle komma om en timme. Vi fick alltså en timme på oss att plocka undan. Panik.
Oskar Lingvall och Robin Grönström drog igång medan Emma Hansson kopplade bort strömmen. Arbetet som inleddes på måndagsmorgonen den 19 maj skulle var klart på fredagen. Ett helt nytt kök, spacklat, målat och klart. På en vecka. Så var det sagt. Verkligheten ville något annat. Den 23 juni var Målar-Ola och drog det sista penseldraget. Jobbet som skulle ta en vecka, gick in på sin sjätte vecka.
Under tiden har jag blivit husägare. Igen. Fick napp på en stuga i Sproge. Det pirrar alltid lite i magen när man besöker den socknen. Men vet aldrig vem som är i luven på vem. Nåja, min gamle skolkamrat, Kjell-Åke Hemmander, bor där. Han är tryggheten själv. Jag skulle dock möta Bosse Palmqvist, vid kyrkan, för vidare guidning till hans ställe, väl gömt i skogen. Han är också en hyvens kille, skulle det visa sig.
Nu skulle bara stugan flyttas. Jag tog den enkla vägen. Ringde till Svenne på Lyegatan som jobbar vid Wallins Åkeri. Han ordnade en kontakt chefen Christian Wallin som nämnde ett mycket fördelaktigt pris. Och här gick det undan. Redan nästa morgon drog kranförare Johan Forsman till Sproge och hämtade nyförvärvet. Jag fanns med som vägvisare. Har inte åkt lastbil sedan jag brukade lifta med mjölkbilen till stan på 50-talet. Det var min syster Solveig som låg bakom dessa, förmodligen otillåtna, åkturer. Ingen chaffis kunde motstå denna fagra blondin från Barlingbo.
När en professionell kranförare jobbar gäller det att ge honom fritt spelrum. Oturligt nog hade just den morgon vädret skiftat från ökenvärme till polarkyla. Johan darrade inte på manschetten utan parkerade stugan på underlaget med millimeterprecision. Jag hade fullt sjå med att inte frysa ihjäl. Pungkulorna kröp upp i armhålorna för att inte bli till isklumpar.