Det kan bli en hektisk shoppinghelg
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Köp-ingenting-dagen är en femton år gammal, ursprungligen kanadensisk uppfinning som sedan dess har hunnit spridas över världen, i alla fall som idé. Visioner är som bekant rätt ofta något annat än den krassa verkligheten, men hur som helst var det en ung reklamman kom på att bästa sättet för konsumenterna att visa sin makt var att fullständigt vägra handla en viss dag per år. På den nordamerikanska sidan av Atlanten infaller den hysteriska motsvarigheten till vår mellandagsrea just vid den här tiden på året. Det var därför som köp-ingenting-dagen hamnade där den hamnade.
Jag har mycket svårt att tro att protesten mot köporgier någonsin får något riktigt fäste på Gotland just vid den här tiden. Tvärtom står julmarknaderna ju som spön på ön, och hur skulle de kunna göra det om ingen kom dit och handlade? Tänk om alla satt hemma vid sina datorer och e-handlade, hur kul vore det på en skala?
Själv har jag redan varit på Roma Kungsgård och det var väl fint och så, med eldar, och nyköpta espressomaskiner och halmbalar och gotländska dragoner som smällde och small så det stod väldeliga till. Men, sade hon gnälligt, det borde väl säljas annat bröd på en gotländsk julmarknad än sådant som är bakat i Härjedalen? Och varför saffranshonungen som säljs i små fina burkar ska komma från Stockholm är precis lika obegripligt, men det har väl med de goda kommunikationerna med fastlandet att göra. Antar jag. Ena honungen åker hit och den andra åker dit.
Förr i världen ansågs mat som kom långt bortifrån liksom bättre och mer åtråvärd än den som kom från den egna hembygden. "Importerat" var finast av allt. Det tar tid att ändra attityder, men idag är det verkligen precis tvärtom. När vanliga mataffärer säljer sockerärtor från Kenya mitt i vintern, tjugo spänn, står man förstås på julmarknaden och letar efter genuint kortväga gotländskt att stoppa i munnen.
Och på tal om detta måste jag ju omedelbart korrigera mig. De där päronen som jag berättade om förra veckan, som serverades med vispgrädde i Vamlingbo bygdegård i en paus i allsången, var inte alls chokladdoppade. De var inkokta, vilket förstås gjorde att de såg mörka ut. På lite håll.
Detta fick jag veta när jag var på syföreningens julmarknad i Öja bygdegård häromkvällen, för det berättade Vanja från Sundre för mig när vi sågs där, och det gjorde hon alldeles rätt i. Rätt ska vara rätt.
Fast chokladdoppade päron är faktiskt ingen dum idé alls, om man tänker efter. Det kunde bli väldigt delikat om man smälte riktigt god choklad i vattenbad, doppade ner riktigt mogna, skalade päron, därpå strödde hackade valnötter över samt lät stå kallt fram till serveringen.
På julmarknaden i bygdegården i Öja rådde en otrolig köprusch vad gällde lotter. När klockan slog sju och allting egentligen skulle börja, så var lotterna redan slut. Fantastiskt. Sedan rök den hemlagade kolan och de hemlagade grytlapparna i samma goda fart, och det hembakade kaffebordet med kollektskål bland sockersvansar och gotlandsknutar ska vi bara inte tala om, svisch sa det, svisch, namnam, svisch.
Det jag väntar på härnäst är en generation som till fullo uppskattar korsstygn efter förtjänst. Stringhyllor, Stig Lindbergs porslin, pinnigt modernistiska teaksoffbord samt linnelakan med handknypplade spetsar säljs numera dyrt på auktionshusen, men korsstygnsdukarna väntar fortfarande på sin renässans. Sin upprättelse, kan man gott säga, men framför allt sin plats därhemma. Allt detta handens arbete, all denna omsorg, all denna nystrukna kvinnolust till vackerhet i vardagen. Men var lägger man korsstygnen? Nu när teven är slank som en ål? Och småbordet används för att sätta tekoppen på, om det nu inte rentav är fötterna som ligger där?
Stickat har redan passerat in i nästa livsfas. Känn på ord som handstickat och handspunnet och gotlandsull så hör ni själva, mervärdet finns där. Men handbroderat? Hemvävt? Om det inte är mamma eller mormor eller mormorsmor eller farmors moster som har fört nålen, förstås, eller suttit vid vävstolen?
Med tanke på att den hemknutna ryamattorna just nu uppgraderas till kultstatus är det en tidsfråga innan korsstygnen behandlas med den respekt de absolut förtjänar. Ju färre som behärskar konsten samt tar sig tiden att sy dukar på det här omständliga viset, desto mer uppskattade kommer de förstås att bli.
Så det så.
Och vad beträffar köp-ingenting-dagen så vill jag återigen påminna om att den inföll förra helgen, inte den här. Det här veckoslutet pågår i stället julmarknad i varje liten gotländsk vägkorsning, såvitt jag begriper, men man måste vara ute i god tid för annars hinner lotterna ta slut.
Detta vet jag av egen erfarenhet, men jag tänker inte ge upp. Först järnaffärens julöppet och sedan julmarknaden i Vamlingbo, det artar sig till en hektisk shoppinghelg.