Jag är rätt säker på att jag inte kommer ihåg hur jag tänkte mig att det skulle bli. Minnet är ju färskvara och mycket äts genom åren upp av glömskan.
Men jag tror att jag tänkte att vi skulle hålla ihop för alltid, vi i klassen.
Vi som delat så många timmar de senaste tre åren. Inte skulle vi glida isär!
Det händer att jag träffar kamrater från min gamla gymnasieklass. Vi byter några ord; "har du hört något från de andra?".
En del är jag kompis med på Facebook och har i deras digitala fotoalbum sett hur de ser ut i dag. Ingen ser ut somde gjorde, inget var heller förmodligen som jag tänker att det var.
Ibland händer det att jag kommer ihåg vad jag minns, ett uns av den känsla som fanns då slår in som en deja vú i hjärtat för att sedan snabbt försvinna.
Tiden. Hur den griper oss, smeker, håller oss kvar en kort sekund för att sedan stöta oss vidare.
Det var inte så märkvärdigt. Alla klasser tågade i kolonn den dryga kilometern från Njudungs gymnasieskola till torget i Vetlanda, det torg som ibland skymtar i Åsa-Nisse-filmerna på tv. Där hölls några tal och sedan var skoltiden över.
Inga korteger, ingen dånande musik.
Jag hade vit skjorta, grå slips, brun manchesterkavaj (those were the days!) och nya svarta skor som skavde.
På kvällen var det fest på Östanå värdshus där jag beställde mitt livs första gin&tonic och sen dansade tryckare med Lena Roosberg (hej, hej, om du läser det här!) i parallellklassen och som jag känt sedan vi började småskolan.
Hon hade efterfest sedan och när klockan var fem på morgonen stod vi och höll om varandra innan jag gick hem och sedan dess har vi inte träffats.
30 år sedan i år.
Jag tänker aldrig på studenten. Jag tänker på uppväxten, men inte studenten. Jag tänker på vännerna då, på vännerna nu.
Några av de människor som känner mig allra bäst hänger kvar sedan den tiden. Vänner vi får i barndomen lever i oss resten av livet, som en referens till allt, som navigationsinstrument känsliga för underliggande flöden.
Här är vi nu, 30 år senare, vi som en gång var alltings mitt. Vi har passerat mitten nu, passerat mitten av det liv som inte har något annat synbart mål än att hålla oss vid liv.
de flesta från klassen har jag träffat mycket sällan, några faktiskt inte alls. Någonstans där ute finns de, de jag tillbringade så mycket tid med. Som lösgjorda satelliter från gymnasieskolans moderskepp.
Ibland tänker de kanske också på mig, en spindelväv av tanketrådar mellan oss som kände varandra en gång.
Det är livets lott att det ska vara så.