Vintertid, mörkret har sänkt sig över vår del av världen och härom morgonen var det sex grader kallt när jag hämtade tidningarna.
Ispansar på bilrutorna och jag svor, frös och svettades samtidigt när jag fåfängt försökte skrapa rent med en engångsskrapa av billigaste sorten. Det händer vid sådana tillfällen att jag förbannar min dumsnålhet, men nästa år ska det finns el framdragen till motorvärmare vid parkeringen, jag lovar och svär.
Vi har plockat undan barnens leksaker ur sandlådan, bara studsmattan med sitt trasiga skyddsnät låtsas fortfarande att det är sensommar.
Det ska bli värre innan det blir bättre, det anser i alla fall jag som har svårt för det här med vemod och kyla. Sådana saker kan vara vackra att snudda vid i tanken, eller möjligtvis att titta på inifrån en varm bil, men i praktiken är nakna träd och brungrå färgtoner lika med döden.
Vintertid, ett vackert men ödesmättat ord, ett ord med tyngd och svärta. Men jag ogillar sådant som väcker tungsinnet i mig. Mitt förhållande till vintertid får därför sägas vara kluvet. Ordet i sig är elegant, men att leva i vintertid är fult och bistert.
Vi har burit undan grillen och stängt av vattnet till vattenslangen som sommarbruna barn hade så roligt med för bara en stund sedan. Jag har räfsat löv och skruvat ur batterierna till motorcyklarna.
Nu hukar de under filtar i ett mörkt garage och väntar tillsammans, bidar sin tid och jag skulle vilja göra detsamma.
Vi eldar i kaminen, rivningsvirket från övervåningen knastrar och jag får plocka spik och gångjärn ur askan sedan eftersom jag varit för lat för att rensa. Det är lättare att låta elden sköta den saken, och att förenkla tillvaron är något jag är bra på.
Vintertid, det är nu vi hinner minnas sådant som varit och drömma om vad som ska bli. Dagar som aldrig tycks börja är som gjorda för det.
På lördag är det allhelgona och vi ska till Norra Kyrkogården och tända ljus på pappas grav. Döttrarna kommer fråga var farfar är någonstans och det kommer alltid kännas märkligt att några av de viktigaste människorna i mitt liv aldrig fick mötas.
Jag kommer som vanligt känna mig malplacerad där i kyrkan och hyssja åt ungarna som vill springa runt och vara som barn är mest.
Men jag borde göra tvärtom, jag borde kittla dem och jaga dem eftersom barnskratt som spontan glädje är precis det som alltför ofta saknas där tycker jag. Kyrkans stela traditioner och tunga vördnad är lika bekväma som träbänkar utan kuddar med precis lodräta ryggstöd.
Vintertid, det heter inte ens så fick jag veta häromdagen. Den korrekta termen är normaltid, och det är väl ett deprimerande ord om något. Normaltid. Smaka på det. Torrt som en oblat.
Det innebär också att det är normaltillståndet vi befinner oss i just nu, vilket inte alls känns särskilt normalt.
Onormaltid. Det passar mycket bättre. Vi säger så.
* Jag gillar som sagt ord, men jag jobbar i en bransch som emellanåt tenderar att bidra till att orden värde urholkas. Det är lite dubbelt, ska erkännas. Veckans lista på det temat, fem saker som i lokalpressen beskrivits som katastrofer den senaste tiden.
1) Inga gotlänningar i varpans ungdoms-SM, en katastrof?
2) Gotlands bostadspolitik. En katastrof?
3) P-avgifterna i Visby. Katastrofala?
4) Gotland tappar i företagsranking. En katastrof?
5) Regionen tar över äldreboendet Pjäsen. Katastrofalt?