Med visst fog anser jag mig vara en mästare i att packa. Mitt bagage är alltid minimalt. Allra mest minimalt var det när jag en sommar cyklade genom Baltikum en hel månad. Två par med strumpor, kallingar och t-shirt. Ett par delbara byxor (kort eller långt efter behov) och ett regnställ. Det var allt.
Men nu blir det svårare. Tre dygn till havs, två dygn i Stockholm, två i Jokkmokk, en hisklig massa bilåkning och ett antal dygn i Skåne. Sammanlagt nästan två veckor. Hur packar man för sånt?
Min syster, som jag för övrigt också ska besöka, hade inte klarat en sån resa utan två sprängfyllda resväskor modell gigantiska. Henne är jag glad att jag slipper resa med.
Grundpackningen är redan klar (läs Baltikum-packningen!). Men tänk om det snöar och är femton grader kallt i Jokkmokk (jag får väl hålla mig inomhus så mycket som möjligt). Och tänk om det blåser halv storm ute till havs (vad har jag ute på däck att göra, jag röker ju inte?). Ja, tänk också om det störtregnar och blåser halv storm i Skåne (jag har ju regnstället och förresten ska jag mest vara inomhus tillsammans med pappa i Lomma).
Men för säkerhets skull packar jag ändå ner ett extra par strumpor, för man vet ju aldrig om man kanske vill gå ut på krogen och behöver klä upp sig.
På väg in till Visby passerar den fantastiska björkallén vid Björkhaga i Sanda. Krister Sjögren och Ylva-Marie Rosenqvist planterade den flera hundra meter långa allén med fullvuxna björkar i påskas. Ingen har trott att träden ska överleva.
Men de står där fortfarande. En del träd lutar betänkligt, men på håll ser de annars helt friska ut. Så jag sätter tusen kronor på att de överlever och grönskar även nästa år. Förlorar jag skänker jag pengarna till Region Gotland, där de säkert kan komma till nytta nu när ekonomin är så dålig och politikerna inte har modet att höja skatten.
Det är nog inte lätt att vara tränare för Dalhems damlag i fotboll. Efter att varit nära att ramla ur division två sparkas nu tränaren Morten Berger. Internt i laget verkar det enbart vara han som får skulden för att det gått så dåligt.
GT:s sportchef Carl-Henrik Fridén skriver i en krönika:
Men att göra sig av med Morten Berger med en luddig ursäkt att han inte har det framtida förtroendet är inte ens att skjuta på pianisten. Det är att skjuta sig själva i snedsparkande fötter. Bristen på förtroende vågar jag i så fall påstå är nog ömsesidigt i det här fallet.
De som har följt Dalhems damlag vet att det är svårt att ha förtroende för ett lag som knappt ids träna.
Jag har sett Dalhems damer träna. Det var ett antal år sedan, då laget spelade i division ett (eller var det allsvenskan?). Jisses min gamla moster så slappt, okoncentrerat och amatörmässigt det var! Och det var inte tränarens fel.
Har det inte blivit bättre sen dess, då är det väl inte så konstigt att det går dåligt. I så fall ska Berger vara glad att han slipper en säsong till.
Det jag nog kommer att sakna allra mest den dag mina ben är för svaga för att hålla mig någorlunda stadigt upprätt:
Att en vindstilla tidigt morgon med solsken vada ut i vattnet nere vid stranden och ta upp nätet jag satte kvällen innan. Den här morgonen ett strömmingsnät, femton strömmingar.
Ingenting att skryta om, men en fantastiskt god middag.