Det här är min sista krönika
Foto: Leif R Jansson / SCANPIX
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Han skrev i sin krönika häromsistens om det absurda i att vi smetar in oss med kemikalier och metaller under armarna, precis där vi har lymfkörtlar som tar upp det vi smetar på och för vidare med lymfan genom kroppen.
Hur dum får man bli?
Detta har jag gjort hela livet utan att reflektera.
Trots att jag anser mig vara hyfsat begåvad.
Otroligt.
Men inte längre.
No more.
Så nu vill jag ha smarta tips på helt igenom naturliga och nedbrytbara medel som neutraliserar svettlukt.
Förra veckan fick jag ett brev.
Inte ett mejl eller fax eller utskrift från en dator utan ett riktigt, handskrivet brev.
Det är något speciellt med det.
Den enda som skriver brev för hand som jag känner är min käraste faster Ingrid i Dalarna och det är som julafton att få såna brev. (Jag måste verkligen se till att bli bättre på att svara...)
Men brevet förra veckan var inte från "Fassa" utan från en läsare som bad mig uppmärksamma ansiktsblindhet.
Eller prosopagnosi som det heter.
En person som lider av denna diagnos känner inte igen ansikten, inte ens sina närmastes. Nationalencyklopedin beskriver det så här: "Kontrasten är slående mellan oförmågan att känna igen även bekanta ansikten, till exempel familjemedlemmars och historiska gestalters, och förmågan att identifiera personerna utifrån röst, klädsel, sätt att föra sig och annat som inte har med ansiktet att göra".
Att berätta om hur det är att leva med denna diagnos skulle helt säkert ge ett läsvärt reportage men tyvärr var brevet anonymt. Brevskrivaren berättar att hon eller han lidit mycket genom åren efter att bli betraktad som mallig eller ovillig att hälsa.
Det måste vara väldigt svårt att förklara att man inte minns ansiktet på en person man "borde" känna igen. Hör gärna av dig igen, så kanske vi berätta mer om detta fenomen.
Nästa vecka är jag på plats på mitt nya jobb.
Mitt nya rum ligger vägg i vägg med det jag sitter i nu så rent rumsligt blir det inte så långt att flytta.
Mina skriverier flyttar lite längre, från sidan två till sidan elva i tidningen.
Hoppas ni hänger med.
Om ni inte vill hänga med och saknar mig får ni vänta tills jag kommer ut som bok.
På Facebook börjar nu grupper, låtar och kommentarer visa att användarna tröttnat på mötesplatsen. Jag förstår inte riktigt vad man haft för inställning tidigare. För mig är det som att säga att man tröttnat på att umgås med sina vänner,
För det är ju det som det handlar om. Inte att ha tvåtusen applikationer som gör att man kan vinka till varandra.
Nu talar jag framför allt om vänner man inte annars träffar i verkliga livet. Istället för att ha mejlkontakt har man här alla samlade på ett ställe, dessutom kan man titta på bilder på sina vänner långt bort och på deras barn och även dela med sig av andra roliga saker för att liva upp varandra.
Suveränt tycker jag.
Fortfarande.
Jag läste om en känd debattör som berättade om sina singelväninnor som hade höga befattningar på sina arbeten men som när de var ute för att roa sig sa att de jobbade som sekreterare eller andra, mer ofarliga jobb.
Detta för att de märkt att män drog sig tillbaka och blev allmänt obehagliga till mods när kvinnorna sa vad de verkligen jobbade med.
Nog är det märkligt?
För karlar är det ju precis tvärtom: ju högre status desto fler beundrare.
Å andra sidan är det något väldigt osexigt med karlar som är rädda för starka och framgångsrika kvinnor så då kan ju faktiskt lika gärna vara.
Så det så.
Ville bara ha det sagt.
Hej då alla och miljoners tack för alla trevliga samtal, mejl, brev och glada tillrop under åren.