Jag vet inte men mormor bakade bondkakor och finska pinnar och hade tyllgardiner i alla fönster, sådana som svävade som spöken av minsta vindpust. Hos henne fick man fläsklägg och kroppkakor, potatis men aldrig spaghetti. Hemmafru. Nio ungar att ta hand om, min mamma den näst sista av dem, och massor av barnbarn. Morfar som varit vid järnvägen hade dubbelknäppt väst och en pipa att stoppa.
Hos dem var det varmt av kärlek och en lukt av gammelfolk.
Tror jag. Jag vet inte, jag tänker mig att det var så.
Det händer att jag längtar efter den mormor jag aldrig haft. Ändå var det som om jag känt henne, mamma berättade ju så mycket. Om grindstugan i Linköping, om lusthuset på gården, om suckarna när min morbror Gösta drog dit sina rekrytkamrater men hur mormor ändå utfordrade dem allihop, med sill och fläsk, trots att tiden var knaper.
Men mormor var borta när jag föddes. Morfar också. Olga och Oskar. Och farmor och farfar hade också gått ur tiden. Jag fick aldrig den länken bakåt i generationerna.
Rock-Astrid var en sköning, min barndomsvän Stefans mormor. Oj, som vi drev med henne. Lärde henne att ge långfingret och tvingade henne lyssna på Slade. Hon älskade det. Och jag tyckte om de gånger jag fick träffa henne. Som om barn, nja, tonåringar, nästan alltid har lättare att umgås med och prata med människor en generation bort.
Rock-Astrid finns inte längre, bara minnet av henne lever kvar. Lite lite grand var hon som min mormor också.
Mina föräldrar var gamla när de fick barnbarn, runt 80. De blev aldrig närvarande som farmor och farfar, inga hitta på-kompisar, dessutom bodde de ju en bit bort, i Småland. Men deras lycka gick aldrig att ta miste på. Inte heller min glädje att barnen och de gamla hann få en fin relation innan de båda fick vingar. Hoppas jag får känna samma sak en gång, i ålder hade jag kunnat ha barnbarn för länge sedan.
När mamma var som mest dement och inte visste någonting om något, sken hon ändå varje gång upp och sa barnens namn när de sågs. De var i någon mån hennes hjärta, demötena som en bas för de små att stå på fram i tiden.
När jag är i Linköping, det är jag aldrig, men när jag är där händer det att jag går förbi det röda trähuset som jag aldrig varit inne i och tänker att där inne kunde jag ha suttit i mormors knä om inte tiden velat annat.
I sommarstugan i Småland har jag ramade svartvita foton av mormor och morfar, de ligger i en hylla bland andra foton sedan jag rensade ur efter mamma och pappa.
Min brustna länk bakåt i tiden, osorterad i en hög.