Jag växer aldrig riktigt upp. Jag äter fortfarande inte ärtor, jag surar som en unge och jag har vissa högst tvivelaktiga beteenden.
Det här med att dansa i skogen till exempel. Bakom vårt hus finns en ganska välkänd skog där jag vandrar varje dag när minsta ungen ska somna i vagnen. Väldigt ofta lyssnar jag på musik i mina lurar och väldigt ofta sjunger jag högt för lillpojken. Det är ju rätt pinsamt när någon helt plötsligt går om en bakifrån som man inte hört eftersom man haft Prince på högsta i lurarna och dessutom varit fullt upptagen med att sjunga jättehögt. Men det värsta är när barnet somnat och jag liksom kan göra lite som jag vill. Inte alltför sällan händer det då att jag liksom dansar mig fram. Det är ju så jäkla fint allting nu. Grönt och liksom hisnande. Och Prince är ju högst dansvänlig.
Då tänker jag att det vore så himla mycket lättare om man varit väldigt snygg. Mycket lättare att komma undan med de där konstigheterna man har för sig. Tänk dig själv om du fick syn på en underskön kvinna som liksom dansade sig fram längs skogsstigen. Håret som blänkte. De vältrimmade höfterna som gungade hit och dit och de långa, slanka benen som smidigt rörde sig i takt med musiken som bara hon kunde höra. Åh detta vackra skogsrå, skulle du tänka och genast skulle du vilja veta mer om detta mystiska, vackra väsen till kvinna! Du vill veta vad hon tänker på, där hon dansar i allt det gröna. Du vill dofta på hennes hår. Du vill dansa där bredvid henne!
Om det där emot är en lätt sliten amazonkvinna med röv som en ladugårdsvägg och håret som en enda stor svintoknut i nacken som stapplar framför dig på stigen i något som skulle kunna kallas för dans från en svunnen tid, så börjar du genast fundera på att ringa psyket och begära tvångsinläggning.
Och när man gör bort sig. Om man ramlar rakt över någon (det har jag gjort) eller bokstavligen råkar sätta sig på en annan människa (det har jag gjort). Det hade ju varit en helt annan sak om man vore väldigt vacker. Folk blir glada om vackra människor ramlar på dem. Folk blir jätterädda när jag ramlar på dem.
Förr om åren kunde jag avundas vackra människor som liksom kunde bete sig precis hur fan som helst och komma undan med det. De kunde vara hur taskiga som helst. Hur egocentriska som helst. Hur socialt inkompetenta som helst. Ändå gick allting deras väg. Nu när jag är i en ålder som av många anses vuxen är jag ändå tacksam att jag, tack vare ladugårdsväggen, tvingades lära att bete mig som folk och utveckla andra kvaliteter.
Dock hade det varit kul om man såg ut som ett skogsrå när man känner sig som ett skogsrå.