Det var 50. Jag körde 75.
"Jag får skylla mig själv", säger ängeln på min högra axel.
"Men de satt ju och lurpassade med lasern, nästan fegt hade de gömt sig där jag inte såg och jag hade ju inte en chans", säger djävulen på min vänstra axel och struntar helt i att en av poängerna med en fartkontroll torde vara att den som kommer inte ska hinna stampa på bromsen i tid.
"Dessutom", fortsätter han ivrigt, "det var sex plusgrader, raksträcka och Söderväg är minst 200 meter bred just där, det borde vara 80 som gäller. Det är Trafikverkets fel".
"Inte ett övergångsställe i närheten, nio på kvällen, bra däck och låsningsfria bromsar, tar de inte med sådant i beräkningen", undrar djävulen på min axel som minsann inte saknar några argument.
Men det var 50. Jag körde 75.
Just detta enkla faktum är svårt att förklara bort.
Av alla onödiga utgifter lär fortkörningsböter hamna på vilken topp fem-lista som helst. Det finns trots allt inte en djävul som med vettiga argument kan försvara att jag nyss åkte förbi en skylt med siffrorna fem och noll. Jag såg den och jag sket i den vilket kostar en hel del pengar och i backspegeln är det lätt att konstatera att det hade varit bättre att komma en minut för sent till fotbollsträningen.
- Erkänner du, undrar konstapeln och javisst gör jag det för jag har för det första bråttom och för det andra är det galet pinsamt att stå parkerad framför en polisbil med blåljuset påslaget.
"Hit med böterna nu då" ropar djävulen på min axel medan jag istället säger ja och amen och visst och det var dumt och nej det ska jag inte göra om och absolut kan det säkert vara halt.
"Du får ingen Ipad, du får ingen Ipad" sjunger djävulen i mitt öra så att jag knappt hör konstapelns frågor men jag kontrar med att det får jag visst det om jag vill för jag kan sälja några av de där fonderna jag tydligen sparar i och som tack vare grekerna ändå bara minskar i värde.
En gång tidigare har jag åkt fast för fortkörning, för tio år sedan på en öde 90-väg någonstans i Dalarna. Med tanke på att det möjligtvis kan ha hänt vid något tillfälle att jag kört för fort sedan dess har jag totalt sett kommit billigt undan.
En klen tröst eftersom jag knappast har sparat några pengar i en fortkörningsfond.
- Sex kilometer från körkortet, konstaterar konstapeln som om det inte tagits med i kalkylen. För att köra för fort är, begriper till och med jag, en av de saker som knappast blir bättre av att man gör det ordentligt.
Vid närmare eftertanke är det inte många olagliga sysselsättningar som blir bättre av att de görs med eftertryck.
Frågan jag ställer mig nu är, kommer jag att bli en bättre människa efter det här? Eller är jag en notorisk återfallsförbrytare?
Djävulen på min vänstra axel vrider sig av skratt.
Ängeln på min högra gömmer ansiktet i vingarna och gråter.
Det blir ingen Ipad förrän jag gnetat ihop till den igen. Något straff måste jag ha i uppfostringssyfte.
Det får bli julklappar istället, veckans lista är på det temat. Fem julklappar jag minns.
1. 1982? Legoslott med riddare och hästar.
2. 1980? En snowracer med breda medar. Brorsan hade den gamla smala modellen och nu var jag coolare.
3. 1995. En mobiltelefon. Ericsson 318.
4. 1996. Ett strykjärn. Mest för pappas rim "lämna denna på gardin, kanske solen skiner in".
5. Alla år. Varma strumpor. Eftersom jag inte använder sådana har jag en låda helt nya.