Det går bara att skydda sina barn till en viss gräns.
Men mot vissa saker finns inget som fungerar.
De kan dö av att snubbla. De kan dö av att fastna i en gunga. Eller under en bil som backar på en parkering, av en sjukdom eller något annat som på ett eller annat sätt kan härledas till otur. Olyckshändelser, helt utan uppsåt eller motiv.
De kan också dö när de åker till ett politiskt ungdomsläger på en fridfull ö i norska skärgården.
Men även om man skulle kunna säga att det är viss otur att råka befinna sig där när en beväpnad galning bestämmer sig för att löpa amok så är det knappast en godtagbar förklaring.
För har finns det någon att hata.
Ondska och galenskap är något som inte går att gardera sig mot, men detta är så bortom all begriplighet att det knappt går att sätta ord på det.
Bilderna säger desto mer. Jag tittar på tv:n, på datorn och i tidningar och har svårt att ta in det som hänt. Jag får tårar i ögonen när jag ser de sörjande föräldrarna som nyss var glada och stolta över sina barn, som trodde att de befann sig på världens tryggaste ställe i världens tryggaste land och som sen fick hem sina käraste i liksäckar.
Vad händer i en förälder som råkar ut för något sådant?
Jag blev som reporter på Expressen skickad till Thailand efter tsunamin 2004. Jag såg väldigt mycket död, mycket lidande och sorg. Jag såg människor leta efter sina älskade bland tusentals ruttnande kroppar vid tempel nära Khao Lak.
Jag minns en japansk kvinna som plötsligt skrek hjärtskärande och föll ned på knä när hon hittade den hon sökte. Jag kan ännu höra henne skrika.
Lukten, jag kommer aldrig glömma den. Aldrig glömma sorgen och vilsenheten. Inte heller hur fotografen vid min sida tog sin kamera och gick med den framför ansiktet som en slags sköld eftersom, som han sa, "då känns det mer som att det är på film".
Men i Thailand handlade det trots allt om otur. Dessa människor var på fel plats vid fel tillfälle när dödsvågen rullade in. Och det är klart att man kan förbanna sin otur, men det är svårt att bli arg på moder jord när hon bara beter sig som hon alltid gjort.
Det är svårt att hämnas på ett hav.
Däremot kan jag förstå det hat, den avsky, jag såg i ögonen på de människor som stod och väntade på Anders Breivik Behring när han häktades i måndags. Jag förstår att de skrek. Jag förstår att de helst av allt ville släpa ut honom ur bilen och mosa hans hånleende ansikte mot en trottoarkant.
Öga för öga, tand för tand, säger man. Rimligtvis finns det en och annan som anser att Breivik borde dö minst 76 gånger för att sona det han gjort.
Jag ser på mina barn och tänker att jag också skulle vilja krossa den som gör dem illa mot en trottoar, att jag kommer offra mitt liv för att hämnas, ägna varje vaken sekund åt att smida planer på hur jag ska ge igen.
Detta är så klart helt hypotetiskt. För det första kan jag aldrig sätta mig in i de anhörigas situation. För det andra är jag ingen förespråkare av dödsstraff, och jag är ingen våldsam person.
Men hat är en extremt stark drivkraft, se bara vad det fick dåren att göra i Oslo och på Utöya.
Vad kan då hat få en tvåbarnspappa som förlorat sina barn att åstadkomma?
Mitt uppriktiga svar är att jag inte vet.
Jag hoppas innerligt att jag aldrig får veta heller.
Ingen lista idag. Däremot ett boktips. Roslund & Hellströms kriminalroman "Odjuret" som tar upp precis den frågeställning jag skriver om.
Det är en vansinnigt otäck bok.