Det är inte sant det där om att ”föräldrarna vet vad som är bäst för barnet”. Det är kanske den största lögn jag någonsin hört faktiskt.
För är det någonting jag förstått sedan jag blev vuxen så är det att det finns väldigt många dåliga föräldrar.
Efter min förra krönika fick jag en envis kommentar av en person som tyckte att jag borde ”söka hjälp” och att ”det blir bättre om du inte tänker så mycket”.
Det är ett lustigt sammanträffande för någonting som jag noterat är att det ofta är människor som ”inte tänker så mycket” som är dåliga föräldrar. För de där föräldrarna som pratar högt om barnen, inför barnen, inte tänker de väl särskilt långt?
De där föräldrarna som mer än gärna super sig lite fulla inför barnen på lördagskvällen, hur långt tänkte de?
Ibland när jag drabbas av dåligt självförtroende, som till exempel efter den där förra krönikan, så kan jag hamna i slutsatsen att det enda jag gör bra, det enda jag kan, det är att vara en bra mamma. Jag säger inte att jag är perfekt, långt ifrån.
Men det att jag ”tänker så mycket” gör att jag kan hejda mig ifrån att göra de där riktiga tabbarna. Jag har nämligen tänkt att det är hemskt när föräldrar pratar om sina barn över huvudet på de närvarande barnen. Jag har tänkt på att det är hemskt för barn att se sina föräldrar fulla. Så därför gör jag inte det.
Andra saker jag har tänkt på är hur jag/vi på bästa sätt hjälper våra barn att skapa en god självkänsla. Gör man det genom att ständigt berömma barnet för dess duktighet? Eller gör man det bättre genom att bekräfta att man ser barnet och visa intresse för det barnet vill att man ska se?
Jag har tänkt på barnens kroppsliga självförtroende.
Hur formulerar man sig till exempel bäst kring övervikt? Är det dumt att påpeka att surikaten i Lejonkungen är tjock? Är tjock verkligen lika med fult?
Jag har funderat kring förskolan. Där många föräldrar glatt pustar ut då barnet nått lämplig ålder, någon gång under två och lämnar iväg sitt barn åtta till nio timmar om dagen till andra att älska. Jag har funderat kring hur det påverkar våra barn att spendera så mycket tid med andra vuxna och vara en del i ett kollektiv.
Jag har funderat på hur det påverkar oss föräldrar att varje dag, under hela våra barns barndom, tvingas skiljas från det finaste vi har som vi egentligen, rent instinktmässigt, vill vara hos och skydda och sköta om.
Jag har till och med ägnat åskilliga timmar åt att fundera över vilka signaler mina barns kläder skickar ut. Vilka kommentarer får de när de är klädda i klänning? Hur bemöts de när de har jeans och t-shirt med monstertryck? Hur påverkas de av det?
Vidare har jag funderat mycket över vilka fördelar respektive nackdelar tvspel har för barnen. Jag ser nämligen väldigt många fördelar med spelandet, så länge det sker inom rimliga tidsramar.
Jag funderar över vilken mat jag stoppar i dem. Över vilken ton jag har på rösten då jag pratar med dem. Jag försöker vara rättvis och gränsdragande, men inte allt för mycket för de måste ju även lära sig att veta sina egna gränser.
Ibland blir det fel och ibland blir det rätt. Skillnaden på mig och de dåliga föräldrarna är att jag inser när det blivit fel och kan då dels be barnen om ursäkt och/eller försökta gottgöra den eventuella skadan som skett.
Med utgångspunkten att jag aldrig kan bli bra nog och med tanken att hela tiden uppdatera min kunskap dels om barn i allmänhet men främst om mina egna barn, är mitt liv som mamma en enda lång strävan efter att göra skadan så liten som möjligt. ¨
Och där, ”Fårösundsfåret” har du en del av svaret på varför det aldrig kan vara dåligt att tänka ”för mycket”. Så fuck off.
Jenny Persson