Plötsligt, från en dag till nästa, känns det som om sommaren tar slut. Det är något med luften, något i ljuset och definitivt något nere på badstranden, där det inte alls är så mycket folk som dagen innan.
Höst?
Under ett flyktförsök från trist trädgårdsarbete (sågning av grenar som enligt Nybergs och Trafikverket hänger för lågt och för nära vägbanan) hamnar jag framför TV:n och 50 kilometer gång vid OS.
Gång är nog den fånigaste och mest obefogade sport som finns. Tecknar-Anders på Svenska Dagbladet skrev en gång: "Gång är som att tävla om vem som kan viska högst".
I det här loppet tycks de flesta, knappt två mil från mål, blivit varnade för oren gång (springsteg) och flera har redan plockats av banan. Just nu talar kommentatorerna entusiastiskt om en svensk på cirka tjugonde plats som ännu inte sprungit. Som om det var en sensation.
Nej, bort med gång från OS och in med högviskning!
Just nu är det lördag och bråda tider.
I morgon ska jag kasta stenvarpa i Östergarn. Jag har spolat mina ordinarie kamrater, före detta polisen och alternativodlaren, och kastar nu istället med min idol, 11-årige Jesper Molin från Wibble Stenvarpasällskap.
På tisdag ger jag mig av på min långa mc-resa till norra Sverige och sedan genom hela Finland, via Roma där min Enfield fortfarande står oreparerad. Hans tillstånd var värre än jag trodde så han får inte följa med, men mc-reparatörens son lånar ut sin mc. Ett fartvidunder som man kan köra på bakhjulet och åka fast för fortkörning med. Det kan man inte med Enfield.
Enfield är ämnad för utflykter, det lånade fartmonstret för transporer. Men det blir nog bra ändå.
Och i dag måste mina inläggningar av jäst surgurka, saltgurka och rödbetor bli färdiga, för när jag kommer hem någon gång i september är säsongen över och utan dessa delikatesser, i alla fall surgurkan, blir livet fram till nästa höst ett helvete. "Inte utan min surgurka" skulle mycket väl kunna vara titeln på min memoarbok som jag aldrig kommer att skriva.
Det är gott om floskler i sportspråket. Nu senast hörde jag en simtränare säga inför Martina Granströms fjärilssim vid OS:
- Det är viktigt att hon hela tiden jobbar framåt med rörelserna i rätt riktning.
Jaså, minsann!
Jag trodde nog att min gode vän skulle bli skitförbannad när jag i förra krönikan skrev om hans destruktiva supande. Men han har inte sagt ett knäpp.
Däremot har jag fått många mejl och telefonsamtal, mest från alkoholister som i dag lever nyktert men som ändå kallar sig alkoholister.
- En gång alkis, alltid alkis! sade en av dem.
Fler kommentarer i nästa krönika
Dressyrritt finns också på min lista över "onödiga sporter". Jag tror det hänger ihop med min barndoms medkänsla med djur som tvingades göra konster på cirkus. Elefanter som stod på frambenen och tigrar som hoppade genom brinnande ringar. Jag led och blundade. En häst är definitivt inte född för att göra konstiga steg i sidled och utföra dansanta piruetter till musik.
Och massor med vatten på min kvarn får jag när jag hör en expert i tv kommentera en amerikansk häst under OS-dressyren:
- Aj, aj, aj, hans tunga syns, där blir det poängavdrag!