Det finns något vackert i Ojnareskogen.
Och då pratar jag inte rödlistade arter eller martallar.
Jag syftar på demonstranterna, eftersom de utgör själva essensen av vad jag älskar med Sverige. Jag tycker om deras engagemang, men jag tycker ännu mer om den rätt de har att protestera, demonstrera, slå upp tält och koka tallbarrste framför tysta skogsmaskiner som åtminstone tillfälligt stoppats i sin framfart.
Jag följer debatten om kalkbrytningen på avstånd, jag har aldrig varit i Ojnareskogen och kommer sannolikt aldrig heller att hamna där eftersom jag undviker skogar i allmänhet och sådana som ligger långt från mitt hem i synnerhet.
Jag har noga undvikit att ta ställning för eller emot, och jag gör det inte nu heller eftersom det inte passar min roll som journalist.
Men som oberoende åskådare kan jag konstatera några saker som jag finner anmärkningsvärda.
Den första är att det har tagit sju år för Nordkalk att få ett besked om att man får bryta på den omstridda marken. Sju år. Å andra sidan har Kneippbyn försökt få en detaljplan för sin mark i ett decennium, och Snäcksoppan har kokat ungefär lika länge med överklagande på överklagande tills ingen vet ut eller in.
Att byråkratins kvarnar maler så långsamt urholkar förtroendet för myndigheter. Jag vet inte om det är ett pris vi måste betala för demokrati, för att vi ska våga koka tallbarrste vid skogsmaskiner. Oavsett, den byråkratiska sidan av Sverige är inte riktigt lika vacker.
Den andra är att Nordkalk utmålas som ett elakt företag som hatar allt levande. Mordkalk, skriver vissa aktivister (varför envisas de med att kalla sig aktivister?) och anställda vittnar om att deras barn mobbas i skolan för att föräldrarna jobbar inom cementindustrin.
Men Nordkalk är ett företag som vill bryta kalk. Det har fått ett område anvisat sig där det kan bryta kalk. Det har fått godkänt (efter sju år) och det är inte så konstigt om företaget då vill börja bryta kalk.
Den tredje är att polisen bland vissa mindre bemedlade demonstranter och - faktiskt - lokala politiker utmålats som en bov i dramat. Att staten går hand i hand med kapitalet och att polisen springer Nordkalks ärenden. Jag tror att man får vara hur korkad som helst utan att det är ett lagbrott men här tangeras nog någon form av lägsta nivå-gräns.
Vi har lagar i Sverige. Vårt rättssamhälle är en av de saker som gör vårt land vackert.
Och en av polisens uppgifter är att se till att dessa lagar följs. Men det verkar inte alla ha förstått.
Konspirationsteoretikerna har haft julafton de senaste veckorna. Det är korruptionsspöken och smygallianser i varje enbuske. Det är inte heller vackert, men det är bara att vänja sig vid att det alltid kommer att finnas folk med hattar av aluminiumfolie som tror att "ET" är en dokumentärfilm.
Kanske är det de som skrivit på den semiprofessionella bråkstakeorganisationen AFA:s sida och bett om hjälp? Inte så smart om man vill framstå som fridfull demonstrant.
Men ändå. Oavsett hur det går, kalkbrott eller inte, jag har svårt att inte tycka att trädklättrande och fredligt kokat tallbarrste i skuggan av tysta, stoppade skogsmaskiner är vackert.
Bara jag slipper smaka.
Veckans lista. På temat kalkbrott, fem favoriter.
1) Smöjen. Som Blå Lagunen minus trängsel.
2) Storugns och Gotland Ring. Bra grej för Gotland.
3) Blå Lagunen. Efter vecka 32.
4) Bläse. Kulturskymning.
5) Det lilla vid Valleviken som är lite svårt att hitta till.