Torsdagmorgon och jag vaknar deprimerad. Allting känns tungt och svårt. Ungarna är jobbiga, maken om möjligt ännu jobbigare och idag ska en hel hög nazister demonstrera i Jönköping. Den har tagit hårt på mig, den där demonstrationen och fört mig in på helt nya, lite skrämmande tankar kring demokrati, yttrandefrihet och våld. Jag hoppas att det ska bli bråk idag i Jönköping. För första gången i livet så hoppas jag på lite våld. Och det skrämmer mig.
Funderar på om jag ska ”ta mig en liten jäkel”. En liten citalopram (antidepressivt läkemedel). Jag brukar göra det ibland såhär runt mens när vissa dagar känns som om det ligger en jättetung, fuktig yllefilt över dem. Det brukar pigga upp mig faktiskt. Men sen tänker jag att nej, idag tänker jag fan i mig vara arg. För idag finns det mycket att vara arg över.
Att svenskarnas parti fått tillstånd att demonstrera den första maj och att övriga invånare i Jönköping uppmanas att hålla sig inomhus. Det är så snedvridet. Så läskigt. På Facebook delar sig tyckarna i två läger. Högerfolket tycker att de ska få hållas, för vi lever ju i ett land med yttrandefrihet. Vänstern talar om hets mot folkgrupp. De riktigt osmarta tycker inte att man ska bry sig om nazisterna utan låta dem hållas, såklart i yttrandefrihetens namn, men några hävdar också att det bästa är att bara blunda och se åt andra hållet och inte göra så stor grej av det. Att det blir värre om man uppmärksammar det. Jag tänker såhär: om du ser ett barn bli mobbat mitt på gatan, protesterar du då? Eller håller du tyst? Tänker du att ”vi har ju yttrandefrihet här i landet, det är klart att de där barnen får säga till den där pojken att han är värdelös och äcklig”! Eller tänker du att kränkningar och mobbning inte är okej? Att även yttrandefrihet har en gräns?
Så jag är arg. Och bedrövad. Och låter det vara så. Spelar fotboll med döttrarna medan jag väntar på nyheterna om hur det gick i Jönköping. Gör det som aldrig någon gjorde för mig och lättar upp fotbollsspelandet med lite fjantande och spexande. Bjuder ungarna på några gapskratt där under körsbärsträdet som precis slagit ut.
Och sen går vi in och läser om kyrkklockor som klämtat och varnat för fara medan nazisterna tågade genom Jönköping (minns ni vilken fara de klämtade för här i Visby för drygt ett år sedan?). Jönköpingsbor som gått ut och helt sonika satt sig ner på gatan framför nazisternas demonstrationståg. Välkomstskyltar som ändrat text för denna speciella dag (från Välkommen till Jönköping till Jönköping mot rasism) och politiker som kämpat in i det sista för att försöka få nazisternas demonstrationstillstånd upphävt. Fan vad fint. De har protesterat. Och helt utan våld. Den tunga filten lättar.
På kvällen går jag och äldsta ungen och ser Musikalkompaniets uppsättning ”Annie”. Kände man oro för dagens ungdom innan så är den som bortblåst när man lämnar lokalen. Vilka fantastiska ungar och ungdomar! Vad jag inte fattar är varför den här så oerhört proffsiga ensamblen får dras med den så nedgångna Säveaulan. Ge dem en egen lokal, gratis. Bygg en scen och en ordentligt läktare åt dem. Som tack för att de inte knarkar och tänder eld på papperskorgar utan istället ägnar sin ungdom åt att underhålla oss med förstklassig musikal. Knarkarkidsen borde förresten också ges chansen att få spela musikal, inte bara innerstadsungarna.
Vi cyklade lite vilse i mörkret på vägen hem sen, sjuåringen och jag. Men vi var i alla fall glada.
Ps. Jag förstår att ni kommer att sakna de omtalade brösten nu när det är nya bylinebilder som gäller. Här är jag nu i alla fall, lite mer tillknäppt, lite äldre, lite mer av mig att älska. Håll till godo! Ds