Det finns inga lyckliga skilsmässor
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
De ville inte skilja sig heller, vilket i sammanhanget är viktigt att påpeka eftersom många lever ihop bara för att de inte orkar annat.
Ingen av mina närmaste vänner är heller skilsmässobarn vilket är, har vi kommit fram till, extremt ovanligt. Statistiskt sett borde tre, fyra stycken av oss haft dubbla boenden.
Vi är med andra ord uppväxta i kärnfamiljer, ett ord som knappt finns idag när tomten plötsligt är far till alla barnen.
Jag har aldrig reflekterat över det där med skilsmässor egentligen, har aldrig haft anledning. Men eftersom livet går i faser har frågan på ett akut och konstigt sätt blivit aktuell.
För några år sedan gick jag på bröllop, sen gick jag på barndop och nu skiljer sig folk till höger och vänster. Människor vars eviga lycka man nyss skålat för bryter upp av den ena eller andra anledningen.
Och herregud så jobbigt!
Jag tror inte på att det finns lyckliga skilsmässor. Att skilja sig kan inte vara enkelt. Särskilt med barn inblandade som ska förstå och finna sig tillrätta i den nya världen där mamma bor där och pappa här och ingenting längre är som förut.
Och bodelning, hur gör man sånt? Vems saker är vems, ska du eller jag ta soffan? Om du får matbordet tar jag stolarna. Plötsligt står båda där med häften av allt vilket blir ingenting.
Jag har varit sambo och separerat en gång. Det var piss rakt igenom, vilket i och för sig kan ha berott på omständigheterna, men ändå. Det finns väl alltid omständigheter?
Någon är otrogen, någon träffar nån annan, någons kärlek tar slut. Nästan alltid är det någon som blir lämnad eller sviken och får stå ensam kvar med en svidande känsla av misslyckande.
Jag känner båda sorter, de som lämnar och de som lämnats. Det är inte lätt för någon av dem, för känslan av skuld hos de som lämnar är inte heller att bortse från.
Å andra sidan, att bara vara ihop för barnens skull, eller för att man är för trött och ingrodd för att bryta upp, vad är det för liv?
"Det är väl lika bra det som sker, hur länge ska man orka vara olycklig", konstaterade en kompis.
Klart han har rätt. Olycklig ska man inte vara längre än nödvändigt. Förhoppningsvis blir det bättre sen när allt är över och tiden kanske inte läkt men i alla fall lagt förband på såren.
Men det är nog svårt och jävligt ändå när man inte ser ljuset på andra sidan för allt gammalt groll som skymmer sikten.
Hemma hos oss ryker vi förvisso ihop emellanåt så skärvorna yr, men vi är rörande överens om att inte kasta in handduken. Ja, åtminstone är jag överens. Och det var sambon också sist jag frågade.
Men det är nog bäst att jag anstränger mig lite, för man ska aldrig ta nåt för givet har jag märkt.
Kappelshamns fotbollsbjässe Danne "Super Mac" Boman har inget som helst med ovanstående skilsmässoresonemang att göra.
Däremot klev han resolut fram till straffpunkten i lördags, lade upp bollen och krutade in bollen stenhårt i mål.
5-5 betydde den straffen i säsongens sista match mot När. Viktigt, visst, men skönast var ändå Super Macs kommentar efteråt: "jag siktade mitt i mål för då går den alltid lite på sidan".
Så talar en man med självkännedom.
Men han håller ändå viss klass i sammanhanget. För jag, liksom de flesta andra spelare i femman skulle om vi var ärliga ha sagt: "jag siktade i mitten för då går den precis varsomhelst".
Apropå idrott. Visby Ladies, öns stolthet i dambasketens elitserie, premiärvann i helgen.
Någon dag tidigare spelade laget sin första träningsmatch, och truppen består av nio spelare. Nio.
Jag har svårt att se varför journalister, sponsorer och publik ska ta en idrott på allvar där uppladdningen inför en säsongspremiär är så amatörmässig och där konkurrensen om en plats i laget är i princip obefintlig.
Lever dambasketen på riktigt, eller ligger den i respirator? Jag tror på det sistnämnda.
Frågan är vem som ska dra ur sladden.
Det är svårt att göra en lista med skilsmässotema. Därför följer jag som så ofta minsta motståndets lag och gör en lista med mina fem favoritsporter att kolla på i soffan framför tv:n.
1) Internationell fotboll (allsvenskan bara så här års när det gäller nåt).
2) Ishockey (heja Södertälje,
ESS ESS KÅ!).
3) Friidrott (när eliten tävlar, inte
löjliga finnkamper och andra
hobbybetonade SM-tillställningar).
4) Handboll (när herrlandslaget spelar).
5) Tennis.
Det råder förvisso undantagstillstånd vart fjärde år när det är OS. Då kan jan till och med engagera mig i curling, dubbeltrap och kanot.