Det får allt bli röd skjorta i dag också
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det gjorde han rätt i. Jorden växte på ett osannolikt vis när den kanade av flaket, det var som i sagan om sötgröten, det flöt iväg och blev bara mer och tog liksom aldrig slut. Hade lillebror lagt jorden där jag pekade, hade jag inte kunnat komma in på gården och så kan man ju inte ha det.
Det gör mig glad att jorden inte längre är slut på södra Gotland och ännu mer belåten är jag över att det ligger en hoper svart och fin mylla parkerad där bilen annars brukar stå. Jord är viktigare än bilar, åtminstone ända tills man får lust att åka till plantskolan och köpa klängrosor och pioner.
Ryggen har dock meddelat att den klarar inte hur många skottkärror som helst per dygn, men jag smsade tillbaka att det gör inget. Det är ingen brådska. När man är en som jag, som sitter vid datorn och skriver större delen av dygnet, tillhör jorden fritiden. Att puffa runt med jord och spade är ett kuligare sätt att använda kroppen än att betala gymkort.
Jag inser att för andra människor är det tvärtom. Att datorn är fritiden och jorden försörjningen. Men min hemsnickrade teori om ett bra liv går hur som helst ut på att hålla någorlunda balans mellan huvudet och resten, oavsett vilken del av kroppen som är bäst på att dra in pengarna till hyran.
Så när jag har krattat ut jorden ska gräsfröet ut och ibland tar vinden hand om fröerna. De väger nästan ingenting, så det blir många på ett kilo. Södra Gotland är ett mycket speciellt ställe, där gräset är grönt året om. Snart, i alla fall. Bara det gror. Men det är klart det gör, med den jorden.
Såg ni några som hade rött på sig i går, förresten?
Under torsdagsmorgonen kom det ett antal engelskspråkiga sms och e-postmeddelanden farande till min mobil och dator från när och fjärran. De meddelade att fredagen var den dag som alla skulle sätta på sig rött för att visa symboliskt stöd för de fredligt protesterande medborgarna i militärregimens Burma. Jag kände dem som skickade uppmaningarna till mig, och jag kände dem som jag skickade budskapet vidare till. Men jag har inte en susning om vilka som startade kedjan och inte vilka som fortsatte den heller. Så det blir som att alla som bar rött igår utgjorde ett synligt - stundom fullständigt ovetande - sällskap som tillsammans protesterade mot att de kalrakade, rödklädda munkarna i Burma inte får tåga barfota i ösregn tillsammans. Om de så finner lämpligt.
Det finns ingen styrelseform som är så hyperkänslig som en diktatur. Det gläder mig att med mobiler och internet blir det väldigt mycket att hålla reda på för dem som försöker att ha kontroll över massorna. I stället för att resonera hela tiden med massorna, samt med viss regelbundenhet röstas in eller ut beroende på vad massorna vill.
Så vad gör man inte? Det kändes lite fånigt att vara rödklädd ute i de gotländska markerna, väldigt långt från Burma. Men jag sa till hunden att det säkert hade känts ännu fånigare att inte göra någonting alls. En ständigt kringfarande bekant ringde och berättade att han hade stått på Röda Torget i Moskva och pratat i mobil med en god vän, som han visste just då skulle befinna sig på Himmelska Fridens Torg i Peking. En rätt tramsig uppvisning det också, fast samtidigt det också en sorts enveten liten hyllning till demokratin i den globala byn.
Tänk att vara den som bestämmer i ett land och år ut och år in betrakta var och en av de egna medborgarna som potentiell fiende. Är man inte tokig från början är det klart man blir. Och börjar skjuta. På munkar i rött och nunnor i skärt, av alla människor. Bisarrt.
I Sverige råder andra tongångar. Läste i veckan att "champagnen flödar i landet", vilket förstås gladde mig mycket. Flödandet har inte nått södra Gotland riktigt ännu, såvitt jag vet, men med en försäljning som ökar med 25 procent om året bör det inte dröja länge förrän det börjar smälla lovande även om utlämningsstället i Burgsvik.
Jag är uppriktigt förtjust i den sortens nyheter. Att trendorakel som heter Henrik Mattsson meddelar att de kallar viss champagne för "kommunal", och sådan dricker de giiivetviiiis inte, kan göra mig på gott humör hela dagen.
Dock finns ingenting som är bättre för välbefinnandet än en rejäl hög jord och lite lagom många plantor som väntar på att grävas ner. Höstanemonerna ser otroligt pyriga ut, men det har lovats mig att de kommer att växa till sig kolossalt.
Så jag tar väl på mig makens buddhistiskt röda skjorta i dag också och stampar till jorden ordentligt runt mina plantor. Allt för demokratin.