När jag sa att jag, som den tidningsman jag var och är, drömde om att istället öppna en lanthandel och hoppas på så få kunder som möjligt, så att jag kunde sitta där och skriva dikter sa pappa att "jag tror du lever rätt mycket i det blå".
Och nog var det väl så, ser jag i efterhand. Det var tidigt 90, jag levde i dikt, orden runt om mig. Jag minns poeten Gunnar Ekelöf i ett svartvitt tv-inslag långt bak i tiden:
"Vad är poetens uppgift annat än att lära folk att se, lära folk att känna, utveckla deras hjärta" sade han där.
Jag kunde inte annat än att känna igen den jag ansåg mig vara. I ungdomen är vi alla briljanta.
När jag var tio eller så brukade jag åka med en drickabil. Fredagskvällar väntade jag längs vägen i sommarstugområdet i Småland tills den klirrande lastbilen stannade och lät mig klättra upp på flaket.
Jag fick sortera krusbärssoda, vichyvatten och Lyckholms, plocka beställningar i backar medan myggsvärmar pickade i pannan och jag fick dessutom dricka så mycket läsk jag orkade.
Det brukade gå att hålla en rätt hög pissbåge efter ett sådant kvällsverke.
En gång fick jag efter ett pass på flaket en hel silverfemma. Det var min första lön.
Även om jag varit journalist hela mitt yrkesliv hade jag en del olika jobb där i början, när jag nu kom in på det spåret.
Några skollov i en Ica-butik, en sommar som skolvaktmästare, ännu fler ferier i en sportaffär och en sommar på stadens gatukontor. Där lärde jag mig spela "vändåtta" och hänga över en spade.
Varje måndag åkte jag och en gråhårig veteran runt i kommunen i hans gröna Escort och kollade om några vägskyltar blivit nerkörda under helgen.
- Kör vi i 50 kommer vi lagom tillbaka till fyra, som han sade.
Så nu vet jag hur en kommunalarbetare tänker.
Någon lanthandel blev det aldrig. Ingen knarrande dörr med plingande klocka. Inte någon diktsamling heller. Så här många år senare finns bara gulnade utkast i en väska i en garderob.
Men jag minns vandringarna över den där ängen, stigarna genom skogen, de brinnande löven och oktobers höga köld när jag gick där och drömde, det där 90-talsåret på en skrivarkurs på en ö i Mälaren, en årslång sabbat från journalistiken.
Jag tänker på den jag var då ofta.
Kampen mot deadline, artiklar som ska bli klara, rubriker, sidor som ska till tryckeriet. Stressen, adrenalinet. Vi hann! Men hur? Ingen vet. Cykelturen hem genom mörkret sen när ännu en tidning blivit klar. Oslagbart, som en grusvägsomskakad krusbärssoda. Om några timmar är det dags för nästa.
Allt jag varit med om; drömmarna, bakslagen, tårarna, skratten, 15-åringens sönderslitande längtan efter ett bröst i handen, 50-åringens självkännedom och vemod. En botten i allt, en förutsättning för lyckan, sprudlande som grusvägsomskadad krusbärssoda.
Magnus Ihreskog