Jag känner två barn. Den ena är av det lite lugnare slaget och den andra av det lite vildare.
Det lugnare barnet har alltid föredragit och tytt sig till pedagoger och lärare av det lite strängare slaget. Sådana som kan säga ifrån och bli arga.
Det har varit skönt för det lugna barnet eftersom hen har behövt någon vuxen som kunnat stå upp för det, då det inte själv vågat. Hen själv har aldrig fått någon utskällning.
När det lite vildare barnet förklarar varför hen tycker extra mycket om vissa pedagoger så är det alltid följande kriteriet som kommer upp först: – För att hen aldrig blir arg och skriker. Det vildare barnet blir tillsagd på skarpen lite oftare och varje gång sätter det lika djupa spår. Barnet skäms och vill egentligen helst inte prata om det.
Barnet känner sig usel och dålig och har svårt att skilja på om hen är en dålig PERSON eller om det var det hen GJORDE som var dåligt.
Oftast tar folk för givet att det är det lugnare barnet som är djup, känslig och skör. Fast egentligen är det precis tvärtom. Det är det vildare barnet som är det känsligaste, med mest funderingar och ett oerhört skarpt öga för det sociala spelet.
Skör är hen inte, men det är bara en tidsfråga innan så sker, för skör blir man när man hela tiden skälls på. Skör och osäker.
När jag var liten föredrog jag också stränga och auktoritära lärare, som det lugna och blyga barn jag var.
Jag hade själv en djup, djup respekt för vuxna och de få gånger i min barndom som någon vuxen utöver mina föräldrar blev arg på mig minns jag för evigt. Jag var helt enkelt ett drömbarn. I sjuan tvingade jag mig själv att börja öva på att räcka upp handen och svara på frågor, samt att be läraren om hjälp. Det hade jag inte vågat innan. Jag var rädd för de bråkiga killarna, men jag var även rädd för att göra fel inför de stränga och auktoritära lärarna (inte alla var sådana dock). Det är inte en sund respekt. En sund respekt är ömsesidig.
Man vinner ingen sund och ömsesidig respekt genom hårda tag och disciplin. Det vinner man genom en vilja att förstå. Får ett barn som gör fel ett respektfullt bemötande så kommer barnet att respektera den vuxne. Det är min fasta övertygelse.
Just nu kliar sig hela Sverige i huvudet och undrar vad vi ska göra med de sjunkande skolresultaten, främst bland pojkar. Jag fattar inte varför det ska vara så svårt. Jag fattar inte hur man kan vara så pantad att man på allvar kommer med argumentet ”förr i tiden”.
Svaret finns liksom inte förr i tiden utan snarare framåt i tiden.
Sluta dilla om disciplin och ta och fokusera på ömsesidig respekt.
epost: jenny_thomasson@hotmail.com