Det är klart man har rätt att bli förbannad

Pappaledig är i sig inget märkligt ord.
Sammansatt av två, pappa och ledig, och bildar ett nytt vars innebörd är att man är ledig från jobbet för att vara pappa.
Men ungefär där slutar varje likhet med det man vanligtvis förknippar med att vara ledig.
Jag ska vara hemma med mina två döttrar Aina och Inez till augusti. Det är sju månader.
Jag gör mig inga illusioner om att jag kommer tillbaka utvilad till jobbet direkt.
I stället för morgonmöten, tidningsgenomgång och planering kommer mina dagar att inledas med grötkrig, klädslagsmål och svettigt letande efter kläder som åtminstone hjälpligt ser ut att passa ihop. Jag vill ju inte skämmas när vi ska till öppna förskolan.
Men det lär jag nog få göra ändå, för på öppna förskolan, precis som överallt annars, dräller det av supermammor som inte bara fixar matchande kläder utan också hinner sätta upp hår i tofsar med ena handen och hålla redan på nappar och vällingflaskor med den andra.
Jag har svårt att klä på mig själv och har därför för enkelhets skull bara kläder i en färgskala. Då kan det liksom inte bli fel.
Hur det ska gå med två flickor återstår att se. Lyckligtvis är den lilla ännu för liten för att kunna protestera.

Jag kan inte läsa om Arbogamorden där lilla Max och Saga blev ihjälslagna med hammare.
Jag gillar inte att titta på "Faddergalan" på tv där en massa stackars barn som aldrig får en chans visas i närbild.
Jag blir förbannad när min favoritsnutserie på tv helt plötsligt handlar om ett kidnappat barn.
Det är en märklig sidoeffekt av att bli förälder som visat sig, och som jag var helt oförberedd på.
Förut tog jag det mesta med en axelryckning, det var ungefär som att "det där angår inte mig". Nu tar jag allt personligt. Jag blir fysiskt illamående av att läsa om Arbogamorden, och jag får en klump
i magen när jag tänker på flickan som blev faderslös efter knivmordet på Gråbo förra veckan.
Då har jag ändå varit utskickad som reporter till såväl dubbelmord i Linköping, tsunamin i Thailand som barnamord
i Småland, för att nämna några avskyvärdheter.
Men det var i mitt förra liv. Undrar hur jag hade klarat av sånt i dag?

Enligt polisen är Gråbo inget farligt område. I alla fall inget område som är farligare än något annat på Gotland.
"Det är inte Rosengård", konstaterade en polis i GT förra veckan.
Nej tacka fan för att det inte är Rosengård. Gråbo är inte Hammarkullen, Tensta, Ronna eller Gottsunda heller för den delen. Att ens jämföra Gråbo med något av Sveriges mest problemtyngda områden är bara korkat.
Korkat är det också att blunda för fakta - boende i området känner sig otrygga. Frågar man dem som bor i Bogen 1 och Stäven har de ofta en bild som inte överensstämmer med den polisen gör allt för att trumma ut.
Själv är jag uppvuxen i området och gick både låg- och mellanstadiet på Gråboskolan.
Då var det ett problemområde, och trots att det kommit upp några färgglada balkongräcken sedan dess tyder mycket på att många problem fortfarande finns kvar.
För något år sedan drogs närpoliserna in för att polisen skulle "satsa mer på förebyggande arbete bland ungdomarna".
Jo jag lovar, man tror inte att det är sant, men ungefär sådan var innebörden av det pressmeddelande som skickades ut.
Exakt på vilket sätt poliser bakom datorer arbetar bättre med förebyggande arbete bland ungdomar än närpoliser som syns på gator och i skolor framgick dock inte.

Nu är det naturligtvis en resursfråga som allt annat.
Polisen får mindre pengar, vården, räddningstjänsten, skolan... listan är lång som ett ärende.
Folk blir förbannade, med rätta. För varje hundring vi tjänar får staten dubbelt upp. Då har man naturligtvis rätt att ställa krav.
Men ibland blir det knasigt.
Som upproret om skolmjölken förra året.
Missförstå mig inte nu, jag vill självklart att mina barn ska få mjölk på dagis och i skolan.
Men här har stat och kommun successivt monterat ned skolväsendet år efter år efter år med större barngrupper, eftersatt studiematerial och gud vet vad.
Men så helt plötsligt är mjölken hotad.
Då reser vi oss alla unisont och löften tvingas fram, om än magra sådana, från Celion och kompani om att mjölken ska räddas.
Som jag ser det finns det andra saker som borde göra oss mer förbannade.
Men det är väl inte så enkelt alltid. Jag tycker också det är enklare att skrika MJÖLK än "Ge oss mindre barngrupper, nyare skolböcker, fler resurslärare och ett helt nytt betygssystem" .
Mjölk är konkret. Det andra blir politik, och det är allt annat än konkret.
Ibland behöver vi kanske ett mjölkuppror att samlas kring.