Sensommarljuset värmer men skvallrar om bistrare tider. Den senaste statistiken är nedslående. De båda makthavarna går mot kameran med tyngda steg. Jag tror verkligen att de gör sitt bästa för Gotland. Men någonstans mellan förväntningar och verklighet bor känslan. Har man stora förväntningar blir känslan svår att matcha. Kjell Bergqvist har uttryckt det allra bäst, som begravningsentreprenör i filmen Den bästa sommaren.
– En får inte ha för stora förhoppningar på livet, en blir bara besviken!
Det är klart att man ska ha förhoppningar. Ha mål att sträva mot och tro det allra bästa. Själv tror jag att nästan allt är möjligt hela tiden. Livet blir roligare så. Men ibland måste även jag vara realist. Gotlands befolkning minskar. Fler väljer att lämna ön än vad samlade krafter lyckas att få hit. Jag tror Vision 2025 måste skrivas om. 65 000 gotlänningar känns som en utopi. Om inte färjepriserna tokreas, i nivå med klädbutikernas sensommarreor.
Själv har jag gjort mina år på fastlandet. Jag skulle aldrig flytta, trots besparingar på kultur och skolor, försämrade skolskjutsar och för få ambulanser. Men jag vet att sådana saker är viktiga för att Gotland ska överleva. Jag har en granne som hävdar att när han var liten fanns det tre miljarder människor på jorden. Gotland hade 57 000 innevånare. I dag är det nio miljarder på vårt klot, men Gotland har fortfarande samma folkmängd. Hade vi gotlänningar varit som andra hade vi nu varit 150 000 och haft skatteinkomster som täckte våra förväntningar. Och jag lovar, känslan av Gotland hade varit en helt annan.
Ska fler flytta hit måste jobben komma först. En bekant till mig har på sitt jobb i Visby haft sju chefer på nästan lika många år. När de ekonomiska kraven skruvas till det omöjligas nivå, då ska det fan till att vara chef. En redan pressad personal har stora förväntningar på varje ny mirakelchef. Men känslan, den matchar sällan nästa bokslutsår.
Ibland tänker jag att jag skulle ha velat leva på 50-talet. När design och mode var helt i min smak och allt var möjligt. Många trodde fortfarande att det var omöjligt att åka till månen, företagen anställde och tillväxten var enorm. Men allt har sin tid, jag vet. 70-talet gav mig raketost. 80-talet Bruce Springsteen i den fantastiska uppfinningen som hette walkman. Jag kommer att vara 58 år när Vision 2025 blir verklighet. Min grannes matematik säger mig att vi förmodligen är 57 000 gotlänningar även då.
När jag blir riktigt gammal hoppas jag vi fortfarande har råd med samhällsservice. Högst upp på äldreboendets balkong har någon rullat ut en dam i hennes rullstol. När jag och barnen cyklar förbi höjer hon sakta handen. Vi känner henne inte. Hon vinkar. Och ler. I stunder då man inte har några som helst förväntningar är känslan helt överväldigande. Kram till dig om du läser detta, du fina dam på balkongen.Henrik Radhe