Det är ju så mycket hela tiden. Majblommepengar som ska redovisas, båtbiljetter som ska bokas, utvecklingssamtal i skolan och hur blir det med fritids på loven? Det är städdag i bostadsrättsföreningen, och försäljning av underkläder inför skolresan, mejl om ändrade träningstider, mejl om allt, mejl ta mig fan om precis allt, bröd som ska bakas för försäljning inför skolresan, deklaration som ska in, meddelanden som pockar på Facebook, den ständiga gilla-jakten, nya arbetstider, familjelogistiken som vi tillsammans ska få att fungera.
Det är ju så mycket och ett evigt sorl. Jag orkar sällan storhandla för jag orkar inte planera, jag som alltid haft så god framförhållning. Men så finns plötsligt inte krafterna, allt blir för mycket, all information, alla intryck, allt som förväntas av världen där ute. Det har fört med sig att jag ibland går till kvartersbutiken flera gånger om dagen.
Vissa saker skiter jag i helt, håller mejl och sociala medier kort, ser inte på tv, vill inte veta, vill inte veta, vill inte veta. Viktigast av allt är att hålla kärleken vid liv.
På mitt jobb jobbar vi i landskap vilket kräver hörselskydd eller lurar med musik för att kunna fokusera. Jag brukar lyssna på Fleetwood Mac.
Ljudvolymen på många moderna kontor är ett vansinne för det kollektiva välmåeendet.
I skogen finns den välgörande tystnaden. Jag sprang femte sträckan i Tiomila-orienteringen i Småland i helgen, gav mig i väg med min pannlampa strax före halv tre på natten. Ut i äventyret, ut i lyckan.
Det gick sådär och tog för lång tid. Men att springa orientering med världseliten omkring sig – plötsligt möter man en landslagsman på en liten stig – duscha sen under bar himmel vid fem-blecket på morgonen och sedan slumra i ett militärtält...det är livskvalitet.
I skogen behöver man inte bli nådd. Ingen mobil som ringer, inga mess som plingar. I skogen navigerar jag med kartan och kompassen bort från allt som hänger över en i den moderna digitala världen.
I nattlampans sken blinkar den lilla reflexen som visar att jag hittat rätt. Belöning gång på gång, världens bästa sport, alla kategorier.
Det är en välbehövlig flykt för hjärnan. Att lägga fokus på kartbilden och att ta sig fram så fort som möjligt. En livsstil, en livslång kärlek.
Men det är just en flykt. Tids nog var jag tillbaka i verkligheten igen och överfölls av saker som ska göras, som måste göras. Om det nu finns något alls som man måste.
Ibland har jag nog med att ta mig hel ur vardagen. Undrar just vad forskarna kommer att säga om den tid som är nu, fram i tiden.
Magnus Ihreskog