På radion pratar de säkerhetspolitik och terrorhot. De säger att det är en otrygg värld vi lever i, att det kan smälla varsomhelst och närsomhelst.
De knäppte Usama, men om världspolisen ska skjuta alla galningar har de lite kvar att göra.
Jag tittar ut genom fönstret, ser en gungställning, en studsmatta och två katter som lapar sol på den varma betongen och min värld känns inte ett dugg otrygg. Den känns som vanligt. Med eller utan Usama, det spelar ingen roll där jag bor.
Och för detta är jag oändligt tacksam. För detta ska alla vi som bor i den här avkroken av världen vara oändligt tacksamma. Varje dag ska vi tänka på det. Varje dag ska vi uppskatta att det var flera hundra år sedan Sverige låg i krig. Ett dåligt år för oss innebär inte att några miljoner dör i hungersnöd och kolera.
Jag glömmer det ibland. Jag tar den för given, tryggheten. Ungefär som när man har tandvärk och tänker att "när den är borta ska jag vara glad för varje dag jag slipper ha ont". Sen försvinner tandvärken och man tänker inte mer på det.
Sverige är ett mesland som naturligtvis aldrig har varit neutralt annat än på pappret. Vi har i smyg hållit oss väl med de stora grabbarna för att slippa åka på stryk.
Vi gav fri lejd åt nassarna under andra världskriget. Vi har spanat på ryssarna åt USA. Vi har säkert gjort ryssarna en och annan tjänst också, åtminstone har vi låtit bli att tjafsa mer än etiketten kräver över oförrätter som Raoul Wallenberg, U137 och andra glasklara ryska övertramp.
Sverige muckar inte gräl. Och för det är jag tacksam.
Jag körde samma taktik när jag gick i skolan. Med framgångsrikt resultat.
Jag höll mig väl med de farliga killarna. Jag försökte vara en lagom tuff tönt som gick hem i alla läger. Visst fanns det de som störde sig på mig, men att vara kompis med hårdingarna i Gråbo SK garanterade en viss immunitet. Ungefär som att vara med i Nato, fast på skolgårdsnivå.
Faktiskt var det ganska exakt som Sverige i dag, vi som skickar Jas-plan till Libyen som inte får kriga utan som bara är med för att... ja, för att vara med. Sverige visar sin goda vilja mot världssamfundet men lyckas samtidigt med balansgången att inte mucka särskilt mycket gräl med Libyen.
Väldigt mesigt. Men säkert smart, i det långa loppet. Vi har ryggen fri, vi kan säga till den ena sidan att vi visst hjälpte till, och till den andra att vi minsann inte släppte några bomber.
Däremot håller vi en högre profil i Afghanistan, och så var det också en dåre som lyckades spränga sig själv på fel ställe i Stockholm i vintras. (Fel ställe, läs: det vara bara han som strök med, vilket man får anta inte var hans ursprungsplan).
Det går inte att vara kaxig och vara trygg samtidigt.
En svår balansgång att gå om man inte vill bli kallad tönt.
Å andra sidan, tänker jag och tittar ut genom mitt fönster, när allt kommer omkring är det nog inte så töntigt att vara en tönt ändå.
Veckans lista. Fem töntar som lyckats avsevärt bättre än genomsnittet.
1) Bill Gates. Töntarnas konung. Rikast i världen. Respekt.
2) Carl Bildt. Han är det töntigaste Sverige kan uppbringa. Och han är utrikesminister.
3) Kungen. Han är töntarnas företrädare nummer ett i Sverige. Han ger töntigheten carte blanche i de fina salongerna.
4) Prins Daniel. Han känns lite som en seriefigur. Finns han på riktigt?
5) Gunde Svan. En idrottshjälte med noll förutsättningar att bli en tv-profil, som ändå lyckades med det sistnämnda. Man kan inte annat än bocka.