Det finns saker man inte kan göra något åt, hur mycket man än vill. Oundvikligheter.
Att åldras är en sådan sak. Vi blir alla gamla förr eller senare, och vi ska alla dö.
Och dö kan man göra på olika sätt. Man kan göra det omgiven av människor som vill en gott, som håller ens hand, smeker ens panna, viskar snälla saker och varsamt lyssnar på de sista andetagen.
Man kan också dö lämnad ensam framför tv:n på ett äldreboende för att någon inte vill ringa in extrapersonal.
Så dog en dement man i våras, på ett av Caremas äldreboenden i Falun och jag kan utan att ha varit där se honom framför mig där han sitter i en ful och obekväm fåtölj av björk och beige tyg, ljusblå plastmatta på golvet och trista vita gardiner.
Mitt i detta otroligt deprimerande scenario undrar jag - vad fick han titta på? "Så ska det låta"? Nyheterna? Eller drog han sitt sista andetag i sin ensamhet till en repris av "Morden i Midsomer"?
Vad tänkte han på där han satt? Saknade han någon? Ville han byta kanal? Hade han kissat på sig? Ville han ha rena kläder, en säng och någon som höll honom i handen?
Det får vi inte veta, och att döma av den senaste tidens rapporter om Caremas ägare och styrelse verkar det inte heller som om någon vill veta eftersom det inte är bekvämt, det är inte kostnadseffektivt och genererar inga vinster att veta sådana triviala saker.
Det här är bara ett av alla de exempel om hur den svenska äldrevården fungerar, och om jag inte visste det tidigare så vet jag det nu, att det ska fan till att bli gammal.
Jag ser själva åldrandet i sig som ett slags förnedring. Det är så det fungerar, jag vet. Saker gror, växer, vissnar och dör och det är inte vackert att titta på men alltid lika sorgligt.
Att se människor som bara för ett ögonblick sedan, i den stora tideräkningen, var glada och friska och vackra och starka, se dem tyna bort och försvinna, gå i barndom och tvingas ha blöjor och matas är helt värdelöst.
Åldrande borde förbjudas.
Men i väntan på det måste det gå att se till att det finns någon form av värdighet kvar i livets slutskede. Att plocka ut miljardvinster genom att väga dementas blöjor och sätta tillbaka dem om de inte är proppfulla får mig att vilja spy.
Sådan är kapitalismen, säger någon och ja, det är sådan den är. I sin allra fulaste form. Det kan inte ens den mest liberale högermänniskan blunda för, när riskkapitalbolag styr världen blir den inget vackert ställe och jag kan bara hoppas att de ansvariga någon gång får betala tillbaka med ränta.
Att de lämnas ensamma för att möta vad man nu möter när man dör i sällskap av tv-shop.
Jag tror inte att någon gillar att bli gammal. Ingen blir det frivilligt, med flit.
Och vi som blir kvar måste tillsammans försöka att känna tacksamhet för två saker, om inte annat.
Den första, att vi fått ett arv att förvalta. Och den andra att vi finns till överhuvudtaget.
Veckans lista. Fotbollsgalan var i lördags, jag var en av värdarna och har febrat en del om nervositet och annat. Så här är fem saker jag minns från den kvällen.
1) Leif Petterssons tårfyllda ögon när han fick Stora fotbollspriset.
2) Ouppfostrade människor som pratar när stolta pristagare får sin stund i rampljuset.
3) Mikrofonkaoset. Inget vidare ljud var det, vilket kanske kan förklara punkt två.
4) Applåder. Ovant och hedrande att få för en scenrookie som jag.
5) Att jag lyckades kuppa in mitt lag Kappelshamn ungefär 20 gånger.