NÀr CCCP slog Tre Kronor i ishockey pÄ 1970-talet jublade spelarna aldrig nÀr de gjorde mÄl. De vann med 8-0 eller 13-1 och sedan packade de sina stenansikten, reste österut och försvann.
Det gick aldrig att slÄ Sovjet i ishockey. Det var det som gjorde att hoppet fanns.
Men vart tog de vÀgen nÀr de lÀmnat isladorna i vÀst? Ingenting visste vi, i alla fall inte jag.
SÄ spÀnnande det var! Vilka fantasier. Jag satt med mina samlarbilder och mÄlade upp hela vÀrldar.
Författaren och diktaren Per Helge, en av mina absoluta litterĂ€ra favoriter, skriver sĂ„ hĂ€r i dikten âSail long silvery moonâ, om vĂ€nta och förvĂ€nta:
âFem mil Ăsterut fanns havet, den mĂ€ktiga Ăstersjön. Jag hade Ă€nnu inte hört det, Ă€nnu mindre sett det. Och nu: sĂ„ mĂ„nga Ă„r, sĂ„ mĂ„nga hav. Kan nĂ„got av dem mĂ€ta sig med dem man en gĂ„ng Ă€nnu inte sett eller ens anat?â
Det rikare livet Àr det liv i vilket vi inte har alla svar.
Sport igen. Tipsextra. Denna tv-klassiker under vars största era jag Àr uppvÀxt. En fotbollsmatch i tv per vecka, under vintern. Annars inget. I dag kan den som vill se fotboll dygnet runt. Men dÄ.
Som jag gick i min smÄstad och vÀntade pÄ matchstart, lördag klockan 16. Ipswich mot Leeds pÄ en lerig plan. Lövbiffspolisonger. SmÄ korta shorts med bula. Sövande lÀktarsus. Sedan helgmÄlsringning frÄn Ljusdals kyrka och en vecka till nÀsta avspark.
SÄ tacksam att ha fÄtt vara med om det. Att lÀra mig vÀnta, att se fram mot, att svÀva i ovisshet.
Det Àr en lyx idag att inte veta. Du har varit med om det eller Àr kanske sÄdan sjÀlv. Minsta lilla ovÀsentligt frÄgetecken i ett alldagligt samtal och första hjÀlpen Àr nÀra: Jag googlar.
Jag undrar ofta varför vi Àr sÄ fokuserade pÄ att fÄ svar pÄ sÄ mycket. SÄ farligt Àr det inte att inte veta.
Okunskap Àr uppfinningarnas moder, sÀgs det. Och fantasierna Àr till för att lÄtas blomma, dra i vÀg men ocksÄ att hÄlla hÄrt i.
VÀntan och fantasi Àr mÀnniskans bÀsta vÀnner. VÀntan pÄ ett brev i dagar, veckor. Inte otÄlighet för att ett sms-svar dröjer över minuten.
Till sist, Per Helge igen. Det har inget med nÄgot att göra, men lite poesi skadar aldrig. Det Àr de sista raderna i ovan nÀmnda dikt och sÄ ödsligt vackert:
âTiden tröskar sig sjĂ€lv, dagen gĂ„r sin vĂ€g i ensamhet. UtrĂ€tad, tĂ€ckt av asfalt, alltför bred, gĂ„r vĂ€gen, övergiven genom övervuxna spĂ„r av liv och arbete. Nog har jag film i kameran, den ligger pĂ„ sĂ€tet bredvid mitt, men ingen enda levande varelse syns till.
En ruta fĂ„r bli tomâ.
Magnus Ihreskog