När det oväntade händer känner jag mig som att åskan har slagit, jag blir liksom elektrisk i hela kroppen. Det kan hända precis när som helst. Oftast i möten med andra människor.
Som den gången på kyrkogården. Jag började prata med den äldre damen som la blommor på sin mans grav. Hon var som en öppen bok och bara berättade. Om den gången för mer än 50 år sedan. Då hon tog cykeln på tåget från sin hemsocken. I centralorten, som idag blott är ett blekt minne av sin storhetstid, klev hon av och cyklade mot gudstjänsten i det frikyrkliga kapellet. I cykelstället utanför råkade hennes cykel haka tag i hans. De två såg på varandra, gick in och sjöng, och där inne blev de tu. När det oväntade händer. Hade cyklarna inte hakat i hade hon inte stått här på kyrkogården med blommor i sin hand efter ett, som jag tror, långt och lyckligt liv. Det är en av de vackraste kärlekshistorier jag har hört.
Ibland kan jag bli så trött på mig själv. Jag har varit lite av en trygghetsnarkoman. Jag vill helst veta innan. Tider och platser, hur man hittar och vad som ska hända. Men då flyr det oväntade all världens väg. Så jag bestämde mig. Det är aldrig för sent att ändra på sig, och det finns ingen annan än man själv som kan göra den resan. Under en vecka tackade jag ja – till allt.
Genast blev jag ombedd att delta i ett konstnärsprojekt. Någon form av liveföreställning inför publik. Trygghetsnarkomanen skrek nej, nej, nej, högt i mina öron. Men jag sa trotsigt ja.
Jag fick behålla kläderna på, jag skulle bara vara tyst och sitta stilla. I en paneldiskussion på engelska, om konst utanför de stora institutionerna.
Konstnärerna hade hållit på hela dagen innan, de kom från Sverige och Baltikum. En kom fram och tog mig i hand.
– Hej, jag tror inte att vi presenterat oss, sa hon.
Tore, sa jag kort. Inget mer.
Det kändes ganska skönt. Samtalet blev lika kort som mitt påhittade namn. Sedan började paneldiskussionen.
Vi hade alla namnbrickor och mikrofoner. De andra var verkliga personer med långa titlar, konstvetare och filosofer. På min bricka stod det kort och gott Tore.
Efter en och en halv timme hade jag fortfarande inte sagt ett enda ord. Nu kunde jag se en och annan åhörare skruva på sig lite nervöst. Få ville ha ögonkontakt. När skulle Tore prata?
Efteråt insåg jag att de finns överallt. Jag har sett dem fylla platser i paneler. Ofta svartklädda med mycket viktig uppsyn. Väldigt befriade från det som stavas oväntat.
Min oväntade vecka avslutades mycket oväntat med att jag blev veckans gäst i regionens taltidning. Och tomte på riktigt. Med några vänner i Vespaklubben klädde vi ut oss i tomtekläder. De vita skäggen fladdrade i fartvinden. Hohoho, vilken succé!
Hundratals flanörer på julskyltningen slet upp mobiler och kameror för att hinna föreviga oss. Eftersom Vespa kan vara det snyggaste på två hjul blev det rena hjulskyltningen. I folksamlingen på Stora torget körde vi ett varv runt granen. Sedan fick det vara nog. Nu ska jag försöka hitta tillbaka till mitt mer förväntade jag igen.