Det ångade av hetta och nyheter
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Av höstens nyheter är Visby sockenbastuförening den jag älskar allra mest. När kommunen inte mäktat med att möta folkets önskan om ett kallbadhus med bastu, tar folket saken i egna händer.
Undergroundrörelser är härliga att leva med. I lördags var vi en brokig skara i bastun vid Kallis. Vi vandrade ner till bryggan och hävde oss i de höga dyningarna, med Visbys skyline och Kruttornet som fond. Tillbaka i bastun ångade det av hetta och nyheter.
Länsstyrelsens man i hetluften konstaterade att ingen längre är ute i naturen. Trots uppvärmda lyxtoaletter, uppröjda vandringsleder och andra flirtar från länsstyrelsen, är det märkligt folktomt vid Högklint och Brucebo.
En skopa vatten till på aggregatet, trots hettan har närvarande studenter fått en riktig kalldusch. Högskolan lyfts fram som ett flaggskepp och utvecklingspotential för hela Gotland. Men sedan slopas designutbildningar och annat, som borde vara självskrivna på ett kreativt Gotland.
Jag kliver ut från bastun varm ända in i hjärtat. Tänker att Kallis är alla gotlänningars, inte Stureplansmaffians. Ska här "vaskas" är det inte i iskall champagne. Tacka vet jag Östersjön.
På med hjälmen, jo jag är en av de få män som nyttjar huvudskydd, och så cykeln hemåt. Hinner till första övergångsstället, innan döden lurar och jag själv kunde förvandlats till nyhetsstoff.
Tydligen hör det inte till vanlig hyfs och folkvett att stanna och släppa över fotgängare. Än värre är det i morgonrusningen när jag och mina barn cyklar till skolan. Vi stannar alltid. Leder cyklarna över.
Du kända politiska profil, stannar du inte kan jag få svårt att hålla fingrarna i styr när jag skriver nästa gång. Nåde den som på grund av stress, sms eller fingrande på mobiltelefonen så mycket som kröker ett hårstrå på mina eller någon annans ungar.
Det är inte farligt att lätta på gasen, Herr Gårman borde få mer respekt.
Respekt, och insikt om vem som fått mig riktigt såld på nyheter, heter Thomas Gottfridsson. Han kan rapportera precis vad som helst. Jag sitter ändå som klistrad vid radioapparaten.
Det är något magiskt med hans röst. Efter att ha vaknat större delen av mitt liv med Gottfridsson i örat kan jag nyanserna. Jag hör redan på påannonseringen om något stort har hänt. Bränder, olyckor, katastrofer, men har inget hänt känns "kulingvindar och några få plusgrader" ändå som ytterst viktiga händelser. Den här vintern kommer att bli vår sista tillsammans framför transistorn. Thomas Gottfridsson ska gå i pension, som världens yngsta pensionär.
Kvar i etern har jag ändå favoriterna Lisa Syrén och Lotta Bromé, men tomt kommer det att bli. Tack, Thomas!
Nu hoppas jag bara att radiochefen tar sitt ansvar och ger ut boxen, "Gottfridsson-Samtliga säsonger".