Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.
Ett talesätt från en annan tid, en annan värld när maten var säsongsberoende och tålamod var en dygd. Men få talesätt har blivit så omoderna som detta. De flesta andra funkar ju fortfarande, som liten tuva, gräva en grop och över ån efter vatten.
Men att vänta har aldrig varit så passé som i dag.
Vårt samhälle, vår värld, har gått från att hylla tålamod till att förakta det. Vi vill ha allt, och vi vill ha det nu. Eller nyss. Definitivt inte om fem minuter.
Och det gäller i princip allt omkring oss. Vi vill ha ögonblicklig bekräftelse på facebook och via sms. Är vi hungriga finns det snabbmat. Vill vi veta något googlar vi det. Vi har tillgång till all musik i hela världen, bara knapptryck och sekunder bort, liksom böcker och bilder och åsikter och interaktiviteten följer till och med oss ut i löparspåren med våra mobiltelefoner med gps-applikationer.
Facit direkt. Dela och bli sedd.
Vi ser på tv när vi vill i datorn och vi kan få vad vi vill, när vi vill och om inte trådlöst så i alla fall hemkört till dörren och vi accepterar inte förseningar.
Landsbygden släpar så klart efter Stockholm, och Stockholm ligger långt bakom New York trots att vi svenskar tror att vi är kontinentala och snabba med det senaste.
Men även här har allt nu-samhället fått fäste, även om jag i somras fick förklara för en chockad bekant att det inte finns dygnet runt-öppna affärer här. Än.
Jag säger inte att detta är dåligt. Det är bara så det är. Att sträva efter ögonblicklig tillfredsställelse ligger i vår natur, det är en instinkt vi följer. Belöningar får oss att må bra, det är en ren kemisk process som man inte kan snacka bort.
Men ändå. Vad händer när en allt nu-människa plötsligt ställs inför ett problem? När det bara inte fungerar? När det krävs tålamod?
Jag försöker fåfängt lära mina barn att vänta, att man bara får godis på lördagar, att man inte ska titta på tv jämt, att tålamod är en dygd.
Men om resten av världen de känner aldrig väntar, om jag inte väntar, varför ska då de göra det?
Minsta motståndets lag är att ge efter. Enkla lösningar är bra. Saker som tar tid är dåligt. Varför ska jag läsa en lång artikel när det finns en kortversion på webben? Varför ska jag läsa alls när jag kan lyssna? Alla våra tidssparande uppfinningar ger oss inte mer tid över, utan bara mer tid till att använda fler tidssparande uppfinningar. Fler belöningar. Fler kickar.
Hjulen snurrar fortare, och trots att vi får allt nu eller nyss blir det inte mer gjort. Summan av vårt arbete är konstant.
Jag kan inte låta bli att undra var vi är om 20 år. Men det är väl så att jag helt enkelt tvingas vänta och se. Vilket är en paradox i sammanhanget, att tidens flykt är tillvarons enda konstant.
Men det gamla talesättet kan fortfarande fungera, om vi helt enligt tingens nya ordning kortar ned det så att det går snabbare att säga och att skriva:
Den som väntar på något gott väntar aldrig. Punkt.
Veckans lista. Fem tidssparande saker jag gillar.
1) Fjärrkontrollen. Minns ni när man var tvungen att resa sig för att byta kanal?
2) Micron. Minns ni när man var tvungen att koka sin morgongröt?
3) Mejl. Minns ni när man faxade saker? Vi har vår kvar på GT enbart för att tingsrätten ännu lever på 80-talet.
4) Hjulet. Måste ha varit riktigt svårt att ta sig fram förr i tiden.
5) Dammsugaren. En möbel i vårt hem. Alltid mitt på golvet.