Den rosen måste vi bevara
28 april.
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Just nu packar jag för en veckolång resa till Irland. Två par strumpor, två kalsonger, en skjorta, en tröja, en regnjacka och en tandborste. Mera behövs ju inte.
Förr, innan jag lärde mig, kom jag alltid hem med en massa kläder som aldrig blivit användna. Nu, med det nya sättet att packa, blir det gott om plats i väskan för några whiskyflaskor, som jag tänker köpa vid besöken på diverse destillerier. Bland annat världens äldsta i Bushmill på Nordirland.
Kommunens ekonomi gick med 62 miljoner plus i fjol. Det är ju glädjande.
Men:
När jag på måndagskvällen kommer till Sudergården för att läsa för de gamla saknas Kally. Hon är annars den som sällan missar en läskväll och hon brukar alltid vara först på plats. Den här gången är hon sjuk, men hon har skickat en handskriven lapp med en av personalen:
Till Bison. Alla vi på Sudergården protesterar mot att Ulla och Inger slutar, för då får vi aldrig nåt roligt. Skriv det i tidningen!
Inger och Ulla är så kallade plusjobbare, som då och då kommer till Sudergården och anordnar trevliga aktiviteter för de gamla. Är vädret bra tar de ut de som orkar i rullstol och går ner mot hamnen.
Det är sånt som den ordinarie personalen sällan får tid med. Det är numera lag på att hästar ska vistats utomhus varje dag, varför finns det inte en sån lag också för de gamla?
Förr fanns på Sudergården en terapiavdelning med vävstolar och andra möjligheter till sysselsättning. Den verksamheten stängdes när socialdemokraterna hade makten i kommunen. Ibland kom det också någon och läste för de gamla, men det togs också bort. Jag blev så förbannad när jag fick veta det och erbjöd mig att komma och läsa en gång i veckan. Gratis. Det har jag nu gjort i snart fyra år.
Och nu tänker kommunens borgerliga styre, trots 62 miljoner i vinst, ytterligare isolera och passivisera gamla människor, så att de inte ens får komma ut en liten stund och känna vårsolen och se havet. Vad är det för åldringsvård?
Svara Hoffstedt!
Radions program Eter på eftermiddagarna tycker jag är bra.
Men varifrån har de fått den där hemska speakerrösten som säger "Eter!"i början (och kanske också i slutet) av programmet.
När jag hör den tänker jag alltid på den gången jag fick vinterkräksjukan. Jag kände illamåendet, sprang ut på toaletten, fick upp locket och hann luta mig över toalettstolen innan jag kräktes "moooooäääää!".
Så låter Eter-rösten också.
På bokmässan förra helgen köpte jag äntligen boken Den hemlige kocken av journalisten Mats-Eric Nilsson.
Boken handlar om det gigantiska fusket med den mat vi dagligen äter. "Årets skandalbok!" skev en resencent i Aftonbladet. Matbutikernas paroller om "hemlagat, gott och äkta döljer det faktum att industriprocessad mat i bästa fall är smaklös".
Jag har ännu inte hunnit läsa boken, men slår upp en sida på måfå och läser vad Nilsson skriver om Scans och Icas frysta köttbullar. På Scans förpackning står det att köttbullarna är "friterade i animaliskt fett", vilket i klartext är detsamma som kotalg, som även används för framställning av fågelmat och lim.
Icas köttbullar innehåller bara 68 procent gris- och nötkött. Resten är potatis, vatten, potatismjöl, vasslepulver och mjölkpulver . Och konstgjord köttarom för att "köttbullarna" ska få något som kanske påminner om köttsmak.
Förra veckan skrev jag om ängeltornrosen, som min faster skriver om i en dikt från sin ungdom. Jag har letat i blomböcker och på internet, men inte hittat någonting om denna väldoftande ros.
Men läsarna av den här krönikan vet.
Först ringer Astrid Liljeström i Lärbro och berättar, att när hon var barn växte det en hög buske utanför sockenstugan i Bäl. Astrids mor var väldigt förtjust i rosorna just för den underbara doftens skull.
Lars-Ulle Gadefors i Norrlanda hör också av sig och berättar att vid fornstugan i Norrlanda finns rosen fortfarande kvar. Den har planterats där av vår gotländske nationalpoet Gustaf Larsson, som tog en planta från sin hemgård vid Burs i Norrlanda. Enligt vad han själv skriver i första boken i serien Anteckningar så är rosen mycket gammal, kanske ända från vikingatiden.
En sån ros måste bevaras och spridas och jag har bett Lars-Ulle att få komma och ta ett skott och plantera det här i vår trädgård.
Nästan dagligen läser jag i tidningen om ungdomar som grips för butikssnatterier och jag undrar då om det är samma ungdomar som grips gång på gång på gång? För om det hela tiden är nya ungdomar, då är det ju nästan en "allmän företeelse". Markus Wahlgren på Signalen skriver i en insändare att snatterier kostar hans affär över en miljon kronor om året! Men ett "litet ljus i mörkret" vill han ändå förmedla:
Härom dagen kom åtta föräldrar med sina barn som erkände att dom snattat. Tillsammans lämnade föräldrar och ungdomar över de stulna varorna. Även om jag borde vara bedrövad över snatterierna som kostar oss så mycket kan jag inte låta bli att berömma dessa föräldrars rättskänsla, mod och engagemang.
I min resväska för Irland packar jag för säkerhets skull också ner en bilkarta.
Så att jag hittar till Bushmill.