Jag kom till Ullared. Det var också ett ställe. Jag har tänkt i många år att till Ullared ska jag inte men så fann jag mig ändå där i dess stora varuhus bland tusentals andra sommarsvettiga existenser.
Jag har vistats på samma ställe som många andra människor förr. På en Bowie-konsert, i Londons tunnelbana, i Sanda med Smaklösa på scen.
Men aldrig tidigare hade jag varit i Ullared. Det var som sagt också ett ställe.
Det var barnen som ville dit. Det är inte politiskt korrekt att skylla på barnen, men det gör jag ändå för det var de som tjatat hål i huvudet. Men vi var ju ändå på semester i trakten och så hörde jag mig själv säga ”okej då” och så åkte vi.
P-platsen var stor som långtidsparkeringen på Arlanda, kundvagnarna stora som lastbilsflak, allt med det där varuhuset var väldigt stort.
Men. När jag väl kom innanför dörrarna genomgick jag besynnerligt nog och till min stora förvåning samma förvandling som när jag kommer till Stockholm. Nej, jag ska inte stressa, jag ska inte springa till tåget, blir jag sen går det ett nytt om fem minuter.
Och ändå stressar jag, går fort längs gatorna, springer till tåget trots att det, om jag blir sen, går ett nytt om fem minuter.
Lättledd och svag. Ingen karaktär alls.
Jag behövde inget, skulle inget köpa, det är bara onödigt. Jag hann inte mer än tio steg in förrän besten slukat mig.
Jag, som upplever mig lugn och eftertänksam, lastade i ett fyrpack schampo, massor med tandkräm, ett fyrpack balsam, jag tjänade ju en femma, jag köpte kalsonger, strumpor, tre t-shirts, en köksvåg, batterier, mobilladdare...jag köpte sånt jag inte visste att jag ville ha.
Jag köpte campingbestick, en mygghatt, en ficklampa, fyra stycken roll-on, jag köpte...ja, jädrar vad jag handlade.
Det var också ett ställe, men rätt okej, trots allt. Inte särskilt långa köer, trots rätt mycket folk. Men själva företeelsen är galen och folk blir som galna.
Det var kul att köra racing med kundvagnen, försöka hinna först runt hörnen, vid ett tillfälle prejade jag in en kärring bland kalastillbehören. Jag brydde mig inte. Nu var det tävling, nu var det krig. Jag såg en helt okänd sida av mig själv, det var roligt, lite läskigt. Tänkte: Är detta verkligen jag?
Notan gick på 1700 spänn. Men då tjänade jag säkert en hundring också. Eller hur man nu ska se på det hela.
Magnus Ihreskog