Kännetecknande för denna klass är bl.a. att den bryter mot den rådande idén om kulturen som en autonom företeelse. Alltsedan Immanuel Kant skrev sin Kritik av omdömeskraften (1790) har den förhärskande synen gått ut på att konst och annan kultur är skilt från samhället i övrigt och lever sitt eget liv, med sina egna lagar och förutsättningar. Inte minst har man hållit en strikt rågång mot kommersialism och ekonomi. Mantrat har varit att konsten inte har något syfte utanför konsten, konstnären är en oberoende solitär och vi ska inte lägga oss i konstnärens utövande av sitt konstnärskap, och absolut inte värdera det i pengar.
Den nya kreativa klassen bär dock med sig en ny kultursyn. För den klassen är konsten och kulturen i övrigt en integrerad, och viktig, del av ekonomin. Rickard Florida talar om de tre ”T-na” teknologi, talang och tolerans som hörnstenar för den framväxande kreativa ekonomin. Han har konstruerat ett övergripande kreativitetsindex som bl.a. består av ett sinnrikt toleransindex som i sin tur består av gayindex, bohemindex, mångfaldsindex och smältdegelsindex. Om ett land, en region eller en stad har höga värden på dessa index går de, enligt Richard Florida, en på alla plan ljus framtid till mötes. Om en plats har ett rikt kulturliv och positivt kulturklimat så kommer också tillväxt och välstånd dit. Det är budskapet i förenklad form. En komponent i detta budskap är att folk inte flyttar till platser där arbetstillfällen finns, utan tvärtom – arbetstillfällen söker sig till platser där den kreativa klassen finns. Och den klassen finns alltså där kulturlivet är rikt. Detta måste ses som en utmaning för t.ex. Gotland, men sin stundom isolationistiska efterblivenhet (nu får jag nog hålla mig inne i några dagar). Så långt låter allt bra.
Men det är svårt att frigöra sig från tanken och känslan att det egentligen inte är frågan om något annat än en nutida och uppiffad variant av gårdagens överklass. I ett kulturperspektiv skulle det i så fall handla om att det som förr var gratis (för vissa utvalda) i dag gärna får kosta pengar (för vissa utvalda som har råd). I grund och botten är det inte frågan om konsten (och kulturen i stort) är autonom eller inte. I båda fallen handlar det i stället om att konsten och kulturen ska vara en exklusivitet för vissa utvalda. Föraktet för de medmänniskor som inte hör till ”rätt” klass förefaller gårdagens överklass och dagens kreativa klass ha gemensamt.
Det hissar vi:
Tangorytmerna vid musiksällskapets konsertavslutning den 5 maj i Almedalsbiblioteket. En chilenska på piano och en finländska på dragspel (båda från Malmö) gav balsam åt såväl hjärta som hjärna.
Och det dissar vi:
Parkerings- och färjetjafset. Debattera något väsentligt i stället!