Den kalla hösten gav dålig skörd
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
De jordbrukare som ännu hade skörden ute på fälten började ge upp hoppet att kunna bärga den.
Åkerfälten, främst på mellersta Gotland, började allt mer likna träskmarker, skriver Gotlänningen den 1 oktober. Endast tio procent av hampskörden hade dittills kunnat levereras till hampfabriken.
Kallt var det också och inget tydde på någon bättring. De bistra nordanvindarna fortsatte att pressa ner kall polarluft över norra Europa.
Erik Johansson vid Gotlands hampberedningsverk uppgav att man dittills skördat 75 procent av hamparealen. Men fabrikenhade bara fått in en tiondel för lagring, 400-500 ton.
Skall det inte bli katastrof för årets hampskörd måste det sluta regna, sade Johansson. Det gick inte att ta emot hampa som var så blöt att den inte var lagringsduglig. Och snart skulle det heller inte gå att köra på de allt mera blöta åkrarna.
Som tur var hade södra Gotland, där de största hamnodlingarna fanns, haft något mindre nederbörd än övriga Gotland.
SISTA BIRAN på gamla Ardagars i Visby kunde man få den 30 september. Sedan stängde Visbys enda och sista ölkafé. Klockan 18 på måndagskvällen vred Oscar Herlitz om nyckeln för sista gången.
Sista dagen dracks det för ovanligheten mest kaffe eftersom kvinnor med skurborstar och rengörningsattiraljer tagit stället i besittning.
På måndagskvällen var det liksom tack- och avskedsföreställning. Stämningen var dyster och något större tillströmning av kunder var det inte, men stamkunderna mötte upp till sista biran.
Adjö och tack skall du ha, sa kunderna till ordningsvakten Oscar Herlitz, när de lämnade den gamla ölhallen. Och efter klockan 18 var det tomt och tyst på "Ardagars". Något beslut var ännu inte fattat om lokalens framtida användning.
DEN 14 OKTOBER fick Hejnum en ny bygdegård. Ett par hundra personer hade möt upp till invigningen. Landstingsman Erik Forslund gratulerade Hejnumborna i sitt anförande. Erik Nyström, Lilla Kyrkebys, som skänkt tomten där bygdegården hade byggts, tackades för detta.
Sedan blev det underhållning av olika slag. Filmaren Gunnar Olsson, Väskinde, visade filmer från den gotländska landsbygdens kulturliv med flera avsnitt från Hejnum. Det var bland annat kalkbränning vid Rings och socknens sista skomakare Oscar Ahlqvist i arbete. Olsson visade också ett litet avsnitt från varje socken som ingick i Tingstäde storkommun.
HAN KOM FRÅN en danskväll i Kräklingbo och skulle köra till Hemse. Men vid Hallutebacke där han skulle ha tagit av åt höger, körde mannen, som gjorde sin repövning på Gotland, i djupaste nattmörker åt vänster och hamnade i Ljugarn. Där färden slöt på havsbotten.
Bilföraren var helt obekant med vägarna på södra Gotland och han märkte inte att han kört ända ner på kajen i Ljugarn förr än det var för sent. Vid backningsmanövern tog bilen överbalansen och körde rakt ut i vattnet.
Han hade kört rakt genom Ljugarns samhälle tills asfalten tog slut. Han backade då och såg plötsligt pollare utanför fönstret. Han försökte på nytt att backa men bilen stod bara några centimeter från kajkanten och gav sig iväg rätt ut i havet. Fordonet slog i på höger sida, men ställde sig sedan snällt på alla fyra hjulen på botten med en och en halv meter vatten ovanför biltaket. Bilföraren behöll lugnet och väntade medan vattnet steg i bilen tills han kunde veva ner rutan och ta sig ut genom fönstret. Via ett nedhängande rep drog han sig upp på kajen och sedan var det inte långt till närmaste gård där han fick torra kläder och varm dryck. Bilen, en två år gammal Ford, bärgades dagen därpå.
REDAN FÖR 50 ÅR sedan diskuterades en ändrad länsindelning, något som dock länsstyrelsen på Gotland motsatte sig. Det var riksdagsrevisorerna som föreslagit en översyn av den nuvarande länsindelningen. Dessa hade angett kostnadsskäl för att få större län, något som länsstyrelsen på Gotland var skeptisk till.
Gotlands län var visserligen för litet, men skulle svårligen kunna inlemmas i ett större sammanhang, inte minst med tanke på dess geografiska läget. Mycket skulle gå förlorat, som till exempel närkontakten med landshövding, länsstyrelsens tjänstemän och andra länsorgan, representanter för länets näringsliv, kommunalt arbete, intresseorganisationer och kulturellt liv. Ett samarbete mellan olika landsting vore att föredra, ansåg man.
HÖSTEN 1957 var de gotländska markerna fulla av svamp. Det evinnerliga regnandet som var så skadligt för all annan växtlighet gjorde att svampen trivdes som fisken i vattnet. Något som hela Sverige fått erfara denna höst. Svampen sköt upp ur marken med rekordfart. Tickor, riskor och kremlor trängdes i skogen, i svampkorgarna och i konservfabriken, skrev Gotlänningen.
Det var högsäsong på konservfabriken i Bro för svampinläggning och föreståndarinnan på fabriken Signe Karlsson intygade att ingen behövde gå svamplös ur skogen denna höst. Roma hade sin betkampanj och Bro sin svampkampanj. Det var några hektiska veckor i september då allt annat arbete fick vila.
Sista lördagen i september fick trettio kvinnor slita för fullt med att rensa en överväldigande svamphög innan helgledigheten. Svamp är en ömtålig färskvara som snabbt måste tas om hand innan den blir mjuk och sladdrig och kanske möglig. Gotlänningarna försåg fabriken med svamp varje dag, men den mesta skörden kom på måndagarna. Då hade friluftsälskarna passat på att tjäna en extraslant.
Sextio öre kilo fick man för blandsvamp och 1:75 för kantareller. På fastlandet var det ont om kantareller, men gotlänningarna hade lämnat in 500 kilo, men fabriken ville ha haft minst 25 ton.
Nu väntade man på blåmusseronen som alltid dök upp i säsongens elfte timme. Kravet på de kvinnor som rensade svamp var att de skulle vara goda svampkännare, något som de också var. Ännu ytterligare en vecka skulle svampinläggningen i Bro vara igång.
DET SATTES köldrekord på jorden vid Sydpolen minus 73 grader. Lägre temperatur hade aldrig tidigare uppmätts. Det skedde vid Amundsen-Scott-stationen på 2 800 meters höjd. Det gamla rekordet från Sibirien löd på 69, 8 grader.
FÖRRA LÖRDAGEN skrev jag att "I dag har talboken bytt namn till ljudbok och blivit populär även bland seende läsare ".
Men talbok och ljudbok är faktiskt inte samma sak, påpekar Anders Törnros i ett mail: "Enligt biblioteket är en talbok framställd som hjälpmedel och får endast lånas av personer med syn- eller lässvårigheter. Den kan alltså inte heller köpas i handel. Ljudböcker däremot kan vem som helst låna på bibliotek eller köpa i bokhandel."