”A new narrative för Europe”, dvs. ”en ny europeisk berättelse” är ett aktuellt EU-projekt av övergripande karaktär. Men vad är det egentligen som ska berättas. Och vem ska berätta för vem? Är det ett ytterligare elitkapitalistiskt projekt a la gängse EU-modell eller är det något som angår dig och mig?
Myten om EU som ett gigantiskt fredsprojekt lever alltjämt starkt. Men fler och fler vinner insikt om att EU i realiteten inte är något annat än kapitalismens seger över demokratin – och att det också hela tiden har varit avsikten.
Marknadsföringen har varit skicklig i det att den verkliga avsikten dolts och grodperspektivet har lyfts fram. ”Det är ju så bra att kunna resa utan pass och handla med samma pengar” kan alltjämt vara ett avgörande argument för att vara för EU. Att vi får vara fria aktörer på en fri marknad smäller högre än att vara medborgare i ett demokratiskt land med mänskliga rättigheter och skyldigheter.
En överdrift? Ja.
En lögn? Nej.
Och det var insikten om att Europas många demokratiska stater kunde tygla liberalkapitalismen (i vart fall i någon mån) som var drivkraften för toppskiktet bland Europas företagsledare när de under 1980-talet initierade det som nu har blivit EU. För dem innebar de många demokratierna ”höga kostnader och låga profiter”. Med en blandning av tur och skicklighet fick man som man önskade.
Och inte bara det – man lyckades också med det diplomatiska konststycket att få ”andra att driva igenom din vilja”. Men, som sagt, många lever alltjämt i villfarelsen att EU är ett folkligt och demokratiskt drivet projekt. Den ”nya europeiska berättelsen” a la Barroso ska befästa den villfarelsen. Avsikten är att vi alla ska omfamnas av den ”enda rätta” berättelsen om Europas historia, nutid och framtid.
Så som Mark Herron (retorikforskare från Köpenhamn) påtalar i Retorikmagasinet (nr 54/55) erkänner den ”nya europeiska berättelsen” inte skillnaden mellan en kontinents historia och en politisk unions utveckling. Utifrån detta grundfel blir det givetvis en massa följdfel i den ”nya europeiska berättelsen”. Det är alltså frågan om ett ytterligare byråkratteknokratiskt och elitkapitalistiskt projekt stöpt i Brysselform. Just därför är det angeläget att du och jag framför våra egna berättelser om våra egna upplevelser, tankar och idéer om vårt Europa och inte mekaniskt skriver under den härskande elitens version. Det är en viktig kulturell vardagsgärning.