Demokratiskt i hönsgården
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
05.15-bussen från Burgsvik, två ynglingar i tjugoårsåldern och jag.
Chauffören tycker att jag ska köpa ett klippkort för cirka femhundra kronor, för då får jag fyra resor gratis. Det ska jag göra, men inte just nu för jag har inte så mycket kontanter på mig. Fyra gratisresor till Visby! Vet politikerna, de som vill att alla utom de själva ska åka buss, om det?
Vi åker genom morgonmörkret och passerar hus efter hus, ladugård efter ladugård men ingen tycks vara vaken. Mjölkas det inte i svinottan längre och vad säger korna i så fall om det?
Håller mig vaken tills vi kommit in på slingan förbi Alva kyrka för att se om där finns någon påstigande. Det gör det inte. Det är aldrig någon som stiger på i Alva.
Inte av heller. Därefter somnar jag och vaknar först vid busstationen i Visby där en annan buss väntar och skjutsar mig ner till färjan.
Om jag får se en politiker på bussen - Brittis Benzler (v) räknas inte eftersom jag vet att hon åker buss - ska jag basunera ut det i den här krönikan. Och, politiker, om jag vid detta celebra tillfälle sitter och sover, vilket jag ofta gör, väck då mig så att jag inte missar din åktur!
Vid hönshusets senaste fullmäktigesammanträde beslutades att det ska sättas upp parkeringsautomater i och utanför den inhägnade hönsgården.
- Min absoluta övertygelse är att ett beslut om parkeringsautomater är helt uppåt väggarna, men hönorna vill ha automater för de är irriterade på din okynnesparkering av skottkärran, förklarade Högsta hönsens (Hh) gruppledare tuppen Pekka för mig innan sammanträdet.
- Jag kommer därför med näbbar och klor att protestera mot automaterna, men jag röstar som hönorna. Det är ju det som är demokrati!
På väg mot Stockholm och en fest för gamla Expressen-medarbetare. Jag jobbade där under hela 1970-talet, så det är trettio år sedan. Tänka sig!
1965 började jag på Aftonbladet och vid en julfest var även de pensionerade medarbetarna inbjudna. Jag minns att vi unga tyckte att åldringarna var väldigt patetiska där de satt och drack grogg och tjatade om att journalistiken och tidningen var mycket bättre på deras tid.
Nu är det vi som är de gamla.
Jag har inte en aning om hur den här festen blir, men jag lovar att jag inte ska tjata om att det var bättre förr. För det var det inte. Det var kanske roligare, men bättre tidningar gjorde vi definitivt inte.
I förra krönikan undrade jag om någon på Radio Gotland eller Sveriges Radio i Stockholm råkat trycka på fel knapp, eftersom jag fick in de gotländska nyheterna när jag lyssnade på P 1 i min bilradio. Det har hänt några gånger tidigare också.
Anna Jutehammar på Radion ringer direkt när hon läst min krönika och säger att det måste vara jag som tryckt fel. Eller att jag har programmerat in någon funktion som göra att andra program automatiskt bryts när de gotländska nyheterna sänds. Men jag nekar. Jag rörde inga knappar och jag är heller inte så teknisk att jag kan göra några programmeringar. Fråga min hustru! Men Anna vidhåller att det är jag som gjort något fel och jag säger att det är det inte alls och då svarar Anna att...
Till slut blir hon och jag i alla fall överens om att vi inte kan bli överens och att jag ska ringa nästa gång jag hör Gotlandsnytt i P 1.
Det är packat med folk i Fidegården när jag svinvaccinerar mig. Alla är där.
Just nu, dagen efter, känns det som om jag fått influensa. Ont i huvudet, ont i kroppen, matt. Håller tummarna för att det bara är en biverkning av sprutan.
För jag vill inte bli så sjuk att jag inte kan gå på festen!
Vaknar vid fyratiden i rummet på ett hostel (vandrarhem) vid Fridhemsplan. Jag brukar bo här. Stiger upp, drar isär gardinerna och tittar ner på den regnvåta Hantverkargatan fyra våningar under mig. Alldeles tyst, inte en bil, släckt i alla hus.
Men plötsligt ser jag en liten rörelse i vänstra ögonvrån. Ett tidningsbud korsar den regnblanka gatan med sin dragkärra fylld av tidningar.
Det måste vara en filminspelning tänker jag först, men inser snart att så här kan verkligheten också se ut, mitt inne i en bullrande storstad.
Jag frisknade till. Festen var trevlig. Vi hade alla blivit betydligt äldre och drack därför mindre med öl än förr. Jag såg ingen dricka grogg och meningarna gick isär om tidningarna och journalistiken var bättre eller sämre på vår tid.
Men vi hade mycket roligare då, det var vi i alla fall helt överens om.