De norrut har kanske rätt
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Fyra nät låter vi ringla ut i det varma (cirka 22 grader) vattnet hundra meter från "mattkanten". Enligt prognoser ska algerna till nästa morgon hunnit ända in till badstranden och då blir det förtvivlan och oroliga miljödiskussioner bland badgästerna. Är Östersjön på väg att bli ett dött hav? Men själv tar jag, och många andra i min ålder, som vuxit upp nära den gotländska kusten det med ro.
Havet "blommade" varje sommar även när vi var barn. I Slite, där jag höll till, flyttade vi de blommiga dagarna vårt badande från badstranden till den största kanalen under landsvägen vid Sju Strömmar där det alltid var algfritt.
Aldrig var det någon som oroade sig. Algerna kom och försvann. Varje sommar. Och det var ingenting märkvärdigt med det.
Lördag. Sista marknadsdagen i byn och i morgon startar Medeltidsveckan i stan, turistsäsongens sista stora kraftsamling. Sen är den officiella sommaren slut och den bästa tiden för oss, som har förmånen att få stanna kvar, inleds.
Gott om plats på stränderna, varmt i vattnet. Köerna kortas, sopbergen krymper, luften klarnar, stillheten drar in med lätta morgondimmorna.
Jag har skrivit det förr, men upprepar det gärna.
Stackars alla fastlänningar!
På marknaden träffar jag en man från Vänge, som läst om min klagan över att det aldrig regnar här på södra ön. Jag har till och med använt ord som ökenlandskap, väl medveten om att jag kanske överdrivit något.
- Men i Vänge där kan man verkligen tala om öken, säger han .
- Men det lär vara regn på väg i eftermiddag och då kommer det nog till er i Vänge senare i kväll, säger jag tröstande.
Fast han från Vänge verkar inte riktigt tro på det.
En herr Pettersson på norra Gotland mejlar i samma ämne:
Gnällspik! För den som bor i en strandsocken på nordöstra Gotland verkar du bosatt i ett regnskogsområde. Under april, maj, juni och halva juli har här kommit knappt 20 mm. Så klaga lagom mycket eller litet.
Och just nu när jag skriver detta börjar det regna, så de i Vänge och norrut har kanske rätt.
Årets gurkor är inköpta och det känns tryggt. Vi gurkinläggare blir alltid oroliga så här års att vi inte ska få tag på några. I fjol var det nära, men det lyckades till slut och det blev fyra kilo saltgurka och fem kilo av min favorit surgurka.
Många frågar mig vad surgurka egentligen är för något. Jag svarar att det var något jag blev oerhört förälskad i under en reportageresa i Ukraina för rätt många år sen. Jag trodde länge att surgurka var en typisk öststatsgurka och att den aldrig funnits i Sverige. Men i en gammal kokbok - Hemkonservering - från 1946 hittade jag ett recept på jäst gurka och det är exakt detsamma som surgurka.
Utan denna delikatess överlever jag svårligen.
Förvånad blir jag när jag läser om författaren PC Jersilds påhopp på skåningar och deras dialekt. Utpräglad skånska, särskilt malmöitiskan, är en styggelse, skriver Jersild i en kolumn i Dagens Nyheter. Han kräver att skåningar ska dubbas eller textas när de framträder i radio och TV.
Jag brukar träffa Jersild någon gång varje sommar, för han har hus i Vamlingbo och brukar handla i affären. Inte verkar han vara en person med sådana språkligt rasistiska åsikter. Och nu får han dessutom medhåll på insändarsidorna. I den här tidningen läser jag en insändare från Viveca: Jag förstår aldrig vad dom säger och önskar hela tiden att dom ska svälja ner morgongröten.
Just nu har jag besök av min son i Malmö och barnbarnet Laban. Sonen talar stockholmska och kan dessutom tala riktigt bra gotländska. Labans tal däremot är näst intill obegripligt, men det är för att bara är ett och ett halvt år och ännu kämpar hårt för att göra sig förstådd. Om några år är han säkert full skåning och det tycker jag han ska få fortsätta vara. Även om han en gång börjar jobba på radio eller tv.
På 80-talet var jag reporter på tv, den förste med gotländsk dialekt. Efter mitt första inslag fick min chef ett brev från en upprörd tittare:
Vi tv-tittare vill slippa höra gotländska i Sveriges Television!
Men jag fick fortsätta.
Vindkraftverket i trädgården är nu på plats. Nio meter högt står det där och väntar på två saker.
Ett: Att bli inkopplat rent elektriskt.
Två: Vind. Och det ska vara rätt vind, vilket just nu innebär 3-4 sekundmeter, gärna från nordväst. Från sydväst hindras vindarna av en tysk lönn och en knäckpil och det är just sådana vindar som mest rått de senaste dagarna. Och när det någon gång blåst från annat håll har vindarna varit alltför svaga.
Men allt blir bättre när trädens löv fallit av och höststormarna står i kö från havet. Då ska jag sätta mig och lyckostirra på elmätaren från Geab, som då går allt långsammare samtidigt som helt ren elektricitet värmer strykjärnet, steker prinskorven, kyler ölen och lyser upp höstmörkret. Och aldrig mer ska jag ondgöra mig över blåsten.