De gamla häradseken i Roma står kvar
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det undrade Gotlänningen i ett reportage i början av februari 1958. Ute på Östergarnsholm fanns en familj som kunde svara på detta. Där fanns ett boningshus och där hade fyrmästarfamiljen Albert Sjögren och hans maka Linnea bott i nära halvannat årtionde år.
Rospiggen Sjögren hade vaktat fyrar i 43 år och sedan fjorton år tillbaka hade han svarat för de tre fyrarna på Östergarns holme. Det fanns mycket sjöfolk i Sjögrens släkt, men sonen Folke valde ingenjörsyrket och kom numera ut till Östergarnsholme på somrarna och på jularna. Fyrmästaren själv hade under sina 43 år bara varit helledig en enda jul.
Östergarns holme är ungefär lika stor som Lilla Karlsö, men inte alls lika känd. Den stora fyren på holmen står mitt på ön och blev klar 1918. På norra delen av ön står den som användes dess för innan och bredvid står en liten fyr som var holmens första. Bredvid mellanfyren ligger en grotta där fyrfolket gömde sig 1915 när ryssarna sköt tvärs över ön mot den tyska kryssaren Albatross som tvingats in i sundet.
Fyrpersonalen hade märkt av kriget på många sätt. En gång kom det 23 personer på en gång under andra världskriget och en annan gång kom två män med en båtlast flyktingar; de gick sedan till Herrvik för att få bränsle och därefter ut för att hämta fler flyktingar, men de gick för nära det södra grundet i blåsten, båten kastades upp på sydgrundet och ligger där ännu, berättade fyrmästaren.
Hela ön består av grus och sten. Det fanns inte ens mylla som räcker för att odla potatis. 400 lamm kunde dock försörjas varje sommar på det gräs som då spirade. Harar hade planterats in och nu var det gott om dem.
Tre unga grabbar tjänstgjorde som fyrbiträden och de bodde alla i fyrmästarfamiljens hus. Den väderbitne fyrmästaren trivdes gott med ensamhet och tystnad, värre var det för hans fru. Hon tyckte om att vistas i städer där det var gott om folk och om några år då fyrmästaren skulle gå i pension tänkte makarna flytta tillbaka till Öregrund.
För att minska isoleringen önskade fyrpersonalen en större hamn där båtar kunde gå in. De hade också ansökt om att få en jeep för att slippa gå den 600 meter långa vägen mellan hamnen och fyren. En ansökan som tyvärr hade kommit bort.
"VÅRA FORNTIDSVÄGAR har länge varit alldeles förbisedda, skrev Elias Åström i en artikel i Östgöta Correspondenten och som Gotlänningen sedan citerade. En av de första i landet som intresserat sig för dessa vägar var "baindoktorn" fil lic O V Wennersten i Visby. Han hade strax efter sekelskiftet hållit ett föredrag betitlat Gotländska vägar och vastar och som sedan trycktes upp 1902. På den tiden fanns det på Gotland många mil vägar från romersk järnålder, stensatta vägar, i regel med sex alnars bredd emellan kantstenarna. Men Wennersten gjorde inte tillräcklig skillnad mellan vägar och vastar vilket ledde till en allmän misstro mot hans vägar.
Så sent som 1927 sade sig artikelförfattaren i ÖC själv ha följt åtskilliga gotländska forntidsvägar, som visade sig vara från romersk järnålder på grund av sitt idisputabla samband med husgrunder och andra fornlämningar. Allting tydde på att Gotland ända fram till 400-talet haft ett vägnät lika tätt som de nutida. Och en gammal bonde från Eskelhem hade berättat för honom att han brukade åka till Visby på den gamla vägen som han ansåg vara i bättre skick än den nya landsvägen från 1600-talet.. Men redan då, 1927, hade större delen av Gotlands stensatta forntidsvägar varit uppbrutna på grund av nyodlingar och sedan dess hade det mesta förstörts.
HAMRA-BONDEN som sålde sin gård och sedan tände eld på den var instämd till tinget i början av februari. Manbyggnaden brann ner liksom ladugården med tolv nötkreatur och 40 höns som blev innebrända.
Mannen erkände och förklarade att han känt sig lurad och inte visste vad han gjorde. Han ville bara bort från allting. När han utfordrat djuren la han sig på soffan ett tag. Sedan sprang han upp och tände eld i garderoben. Han ångrade absolut inte gårdsförsäljningen men han hade missförstått innehållet i köpekontraktet angående lösegendommen.
Rätten ansåg att mannen inte varit vid sina sinnens fulla bruk när han tände eld på gården varför han förklarades straffri men skulle omhändertas för vård..
DET ÅLDERDOMSHEM som skulle ersätta gamla Fristad i Visby började planeras. Hösten 1957 hade stadsfullmäktige höjt skatten med 40 öre för att kunna reservera en kvarts miljon till det nya ålderdomshemmet. Kostnaden för det nya hemmet beräknades understiga miljonen.
Man tänkte bygga det nya hemmet mellan Fristad och Manhem, alltså något närmare staden. Andra förslagna placeringar för det nya ålderdomshemmet var Talludden och Botairlunden. Man hoppades kunna börja bygget till hösten.
JODÅ, DEN GAMLA fridlysta häradseken i Roma står kvar. Ägaren Björn Askengren, Busarve i Roma, har ringt och berättat om detta. För femtio år sedan då eken fridlystes trodde man att den skulle stå i ytterligare hundra år, något som Askengren fortfarande tror är möjligt trots att eken har åldrats en aning. Busarve 1:24 köptes in av Henrik Wiman och sedan togs han son Albert Wiman över gården. I dödsboet efter Albert Wiman fanns Askegrens svärfar, som fortfarande lever och bor i en flygel vid Busarve. Dödsboet sålde sedan gården till Askengren och hans fru Ann-Kristin, född Wiman. De är fjärde generationen som äger gården i samma släkt.
Häradseken står alltså kvar om i litet sämre skick. Björn Aspengren berättat att sonen Albert kan pressa sig in i den spruckna stammen och de är glada över att den gamla eken finns kvar, det är ont om sådana gamla träd i dag.