Det finns tre personer som evigt förknippas med Gotlands Allehanda. Personer som borde avbildas i brons och stå staty på redaktionen. Vi har den store Göran Mattsson, en chefredaktör av den gamla stammen. Styrde och ställde som den genuine tidningsman han var. Fick han inte sin vilja igenom så var kommentaren: "det ena behöver inte utesluta det andra". Vidare har vi Lasseman Larsson, sportoraklet som alla känner. Han jobbade med förkärlek när han var ledig. Om man ska se till kroppsbyggnaden så var dessa legender öns svar på Helan och Halvan.
Den tredje bysten ska Lena Hansson sitta modell för. Hon har sin givna plats i historien, Broflickan som lämnar tidningen efter nära ett halvt sekel. Hon har alltid haft mycket att stå i. Men ändå fått extra påbackning typ: "Lena, utskrivaren funkar inte!" "Lena, jag vill vara ledig på fredag!" "Lena, fixa något gott till fikat!" Så har jag hört andra utnyttja henne. Hon har alltid ställt upp. Nu kommer det som jag aldrig riktigt har förstått: trots slavgörat så har hon aldrig visat stress, utan alltid varit glad och trevlig. Någon motsvarighet till Lena, född Ahlberg, har aldrig jobbat på GA som funnits i 140 år.
När sockerbetsodlingen försvann så dök en annan gröda upp. Majsen som just nu skördas för fullt. Öns absolut finaste majsfält har frodats vid Digeråkre i Barlingbo, mitt emot skolan. Pappa till denna jättemajs är Per-Olof Einar Magnusson. Han vet verkligen hur man får den att trivas. Det är inte fel att prata lite med grödan, avslöjar han. Nej för sjutton, han tänker naturligtvis inte dränka socknen i popcorn. Majsen går till korna som tackar genom att leverera rikligt med fet och fin mjölk.
Det var Christofer Columbus som förde majsen till Europa. Den har sedan letat sig norr ut och odlas även på en annan svensk ö, nämligen Öland. Kjell-Åke Vesterlund, tidigare Barlingbo, har besökt just Öland. Han hävdar att det inte fanns ett enda fält där som kunde jämföras med det som grönskat vid Navaskaft i Barlingbo. Stäck på dig, Per-Olof Magnusson!
Vädermässigt är vi inne i en trist period. Det funkar inte att sitta ute med en mugg kaffe och en cigg och njuta av solen. Jag vet att grannen Dejan Jovanovic älskar det. Kaffe och cigg går att fixa året om. Men det viktigaste, solen, lyser med sin frånvaro. Hösten är lika tilltalande som en våt toasits.
Det gäller att ta en dag i sänder. Veckan som kommer har några ljuspunkter. Christer Björkdahl, exempelvis, fyller år på torsdag. Det ska gissningsvis firas med fika och limpmacka, tillsammans med träningskompisen Babas Svan, på Korpens kafeteria. Själv håller jag på och packar trunken med långkalsonger, raggsockor och lovikkavantar just då. Dagen efter reser jag nämligen till Åre för att övervara dopet av barnbarnet Charlie Bo Ingvar. Ganska sjysta namn om jag får säga min mening.
Ska till sist hemfalla åt lite skryt. Har fått brev från Brynäs med en personlig hälsning från Lars-Göran Nilsson. Ni med grått lurv under brynjan minns honom som Virvelvinden från Vuollerim.