För 20 år sedan påbörjades ett socialt projekt i Visbys södra delar.
Det var inte kommunen som stod bakom det. Ingen ungdomsgrupp eller myndighet var inblandad.
Det var några kompisar från miljonprogrammet som drog igång innebandylaget Gråbo 92, ett initiativ som med facit i hand blev en succé.
Kanske inte så mycket för det sportsliga, för även om föreningen under något år var störst och bäst på ön var de sociala framgångarna trots det långt större.
Den gemensamma nämnaren för några av dem som utgjorde stommen i laget är att de var på väg att ramla rakt igenom det sociala skyddsnätet. De levde rövare på stan i det löst sammansatta gäng som kallades Gråbo Sidekickers, och på en vägg i polishuset satt utklippta porträtt från skolkatalogen.
Jag säger inte att det enbart var Gråbo 92:s förtjänst, det krävs mer än bara ett innebandylag för att bryta onda cirklar. Men jag är ändå övertygad om att laget spelade en viktig roll i att få några av dem på rätt spår.
Här fick killar som aldrig tidigare idrottat chansen tillsammans med sådana som inte ville anpassa sig i en etablerad klubb. Men det fanns också de med gedigen idrottsbakgrund, med ordnade hemförhållanden och blandningen gjorde laget unikt.
Det fanns regler att rätta sig efter, tider att passa och motståndare som inte fick slås på käften.
Det ställdes krav, och det avgörande var att de inte kom från föräldrar, skola eller polis. Det var kompisar som bestämde, som satte regler och som skapade ett sammanhang att träffas och kämpa mot gemensamma mål utan att vara dyngfull.
I Gråbo 92 verkade grupptrycket (oftast) i positiv riktning eftersom ingen ville vara den som gav upp, som inte pallade trycket. Känslan av att det var vi mot världen var utpräglad.
Det var ett tag sedan jag funderade över åren i Gråbo 92, men i fredags var det återförening i Slite, nostalgimatch mot Graip. Någon hade åkt ända från Uppsala för att vara med.
Där var Ruba, Steffe och Tommy Torsk. Där var Billa, Mackan och Lindström. Där var två av de hundra Ringwallbröderna också, för att nämna några. För en liten stund kändes det som en tidsresa även om frisyrerna var tunnare, kilona fler och det mellan rövarhistorierna faktiskt diskuterades både pappaledighet och bostadslån på den efterföljande banketten.
När fan blir gammal blir han måhända inte religiös, men han hamnar inte i finkan så fort han går på krogen i alla fall.
Jag har varit med i många lag under de dryga 30 år jag sysslat med idrott, men inget som jag är lika stolt över att ha fått vara delaktig i som just Gråbo 92. Det oväntade och helt oavsiktligt lyckade sociala projekt som betydde mycket för många och ännu mer för några få.
Jag kan bara tacka de som drog igång alltihop i Gråboskolans gymnastiksal. Det var några gyllene år, och det var så roligt att träffa er igen.
Nästa sommar gör vi om det.
Det var några som saknades i fredags. Vissa för att de helt enkelt inte kunde komma. Och så de som trots allt inte fått ordning på livet. Vi saknade er.
Veckans lista på det temat, fem saker jag önskar att vissa vänner från förr lyssnat på:
1) Droger är dumt.
2) Du åker alltid dit förr eller senare om du begår brott.
3) Allt vuxna säger är inte korkat.
4) Det är okej att vara liten och ledsen ibland.
5) Dina kompisars idéer är inte alltid de smartaste.