Det är inte varje sommar man badar vid Tjälder, strax norr om Gothemsåns mynning. I år blev det av. Förra gången var för 25 år sedan, när pojkarna var små. Och går man ännu längre tillbaka i tiden, så blev det några dopp under 1950-talet när Kalle Wassberg koppat sin David Brown framför släpvagnen och samlade upp badsugna längs bygatan i Barlingbo
Det har hänt en hel del bara under de senaste 25 åren. Inte bara det att badplatsen har bytt namn till Vitviken. Borta är ”bergsprängarna”. Tack och lov. Borta är vindsurfarna. Tack och lov. Vad är då nytt under solen? Det nya otyget kallas vattenskoter. Med jämna startade detta fanstyg och gjorde gir långt ut till havs. En lika meningslös sysselsättning som fallskärmshoppning. En sak är dock som den alltid har varit. Golfbanan. Den var inte mycket att hurra över för femtio år sedan. Än mindre anledning har man att hurra i dag. Den som skulle ha svarar för underhållet tycks ha gått i graven ungefär samtidigt som det stående längdhoppet.
Jag noterade också att föräldrarna numer är mycket noga att smörja in sina telningar med solskyddskräm, innan man började surfa på nätet. Och personer utan tatueringar är lika ovanliga som potatis med glasögon. Det har alltså hänt saker sedan man satt där i en Brassestol intill Fingen och snackade fotboll. Lätt vimmelkantig av aromen från kokosoljan som Dalhemgrabben så frikostigt hade bestruket sin vältrimmade kropp med. Blicken var hela tiden fäst på Hasse och Janne som tumlade runt i vattnet. Det var tider det. Då var man ung och vacker. Nu är man bara och.
Hur jag hamnade på stranden i somras? Jag som svurit på att aldrig mer doppa så mycket som en lilltå i Östersjöns förorenade vatten. Jo, det var sonen Hasse med hustrun Anna och barnbarnen Alma och Calle som tyckte att jag kunde släppa vad jag hade för händerna och följa med. Och där fanns inga hinder eftersom jag just inte ha någonting att släppa. Som vanligt. De fick dock vänta eftersom jag måste ila till kvarnen och inhandla ett par badbrallor.
Det tog en stund eftersom ingen där förstod hur ett par riktiga badbyxor ser ut. Alla vet väl att dessa är leopardmönstrade och har snörning i sidorna. Nä, det var som att vända ryggen mot en döv och dra en vits. Ingen reaktion. Jag kände mig trendmedveten som en klostermunk. Tvingades ta ett par som fladdrade som ett sönderblåst cirkustält kring knäna. De klart snyggaste i affären, men ändå så fula att man kunde spy. Efter badet hamnade plagget bland colaburkar och glasspapper i närmaste papperspelle. Att lämna tillbaka dem var otänkbart. Jag ville inte ånyo hamna i en meningslös diskussion om hur badbyxor ska se ut.
Måste erkänna att timmarna på stranden var fantastiska. Parkerad i en solstol under en molnfri himmel mådde jag som en grosshandlare i en gammal svensk pilsnerfilm. Jag avböjde vänligt ett erbjudande att sitta som nät mellan två strandtennisspelande ungdomar. Jag såg en risk att vinddraget från bollen kunde orsaka en sommarförkylning, lika välkommen som en fis i en rymddräkt.