21 januari:
Efter en halv kilometer på motorvägen mellan Nynäshamn och Stockholm är vindrutan nersmetad med saltblandad snö. Vattenspolningen till torkarna fungerar inte. Den fortsatta färden lär bli ett äventyr.
Jag har skrivit det tidigare:
Lov och pris och lycka att vi inte har saltade vägar på Gotland!
På fastlandet igen alltså och just nu när vi ÄNTLIGEN fått ett skidspår i Burgsvik! På gamla järnvägsbanken från hamnen till Björklunda, men det hinner jag inte kolla innan jag i svinottan ger mig iväg till färjan. Yngsta dottern ska flytta från en förort i Stockholm till en annan på motsatta sidan av stan.
Jag blev utsedd till bärare och chaufför. Så min helg lär se ut så här:
Låna täckt släpvagn. Hämta dotter och handla ny säng och soffa. Bära upp i nya lägenheten. Köra till andra sidan stan och bära ner möbler och annat från gamla lägenheten. Bära upp samma möbler och samma annat till nya lägenheten. Borra hål i väggar och sätta upp hyllor som alltid blir sneda. Trösta dottern och säga att snedheten knappt syns när det kommer saker på hyllan. Sova i sovsäck på luftmadrass i nya lägenheten. Fortsätta bära och borra morgonen därpå. Säga till min dotter:
– Hoppas det dröjer länge innan du flyttar nästa gång!
Tänk om Visby Ladies ramlar ur elitserien, vad har vi då kvar? Ingenting.
Att ett antal gotländska varpakastare blir svenska mästare varje år räknas inte. Inte på riktigt, konkurrensen är alldeles för fåtalig. Lövkvist på sin cykel där nere i Sydeuropa? Nej, det vill sig aldrig riktigt. Ett antal hyfsade bowlinglag, fotbollsproffset Gerndt några lovande simmare och duktiga hästsportare. Men som Visby Ladies är det ändå inte.
På tal om ”lejdisarna” har jag nu fått veta det som jag egentligen redan anade. Om laget blev svenska mästare lovade jag promenera från Klintehamn till Visby klädd i lagets matchtröja. Och de vann och jag var till och med på plats i Södervärnshallen, trots att jag egentligen inte gillar basket. Det skrev jag i en forntida krönika och för det straffades jag. Jag fick inte låna någon Ladies-tröja, så jag fick promenera i en gammal sliten tröja från min tid som fotbollstränare i Brommapojkarna.
Inom Visby Ladies skyllde man på ”intern kommunikation” som inte fungerat. Men i förra veckan berättade en som var med:
– Det var stränga order om att inte låna ut någon matchtröja till dig och anledningen var det du skrev.
Jag tycker fortfarande basket är tråkigt, men det skulle vara oerhört trist om baskettjejerna tvingas lämna eliten.
Tävlingen ”Hur mycket får man plats med i en liten enrummare?” hade min 26-åriga dotter vunnit överlägset om det funnits en sån tävling. Och själv hade jag stått överst på prispallen i ”Hur många trappsteg kan en 73-årig gubbe avverka på ett och ett halvt dygn?”.
Nu sitter jag på färjan igen. Söndag eftermiddag. Mörbultad i hela kroppen, mest knäna. Svettstinkande kläder för jag hann inte byta efter sista rycket med skåpbilen och de sista trappstegen upp till andra våningen i Bredäng.
Jag som även skulle borra och sätta upp sneda hyllor. Inte en chans! Nu ska jag hem och bada bastu och sova i en riktig säng, inte på en luftmadrass (natt 1) och heller inte på två dynor som hela tiden gled isär (natt 2).
Och dottern har, dyrt och heligt, lovat att det kommer att dröja mycket, mycket länge innan hon flyttar nästa gång.