Daggmaskarnas förkämpe, det är jag det
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Kanske var jag en daggmask i ett tidigare liv.
Ni har säkert sett dom också.
På asfalterade gångstigar och cykelbanor där deras liv tog slut när de nästan, nästan kommit över på andra sidan. De har tänjt ut sig så långt det bara går men inte nått ända fram och nu ligger de där som ett torkat skal, som ett monument över en modig kamp som förlorades.
Varje gång jag ser en daggmask på en asfalterad yta måste jag därför lyfta upp den och bära den till den livgivande jorden.
Tanken har slagit mig att jag kanske gör daggmasken en björntjänst, att jag bär tillbaka den till den plats den kom ifrån. Men jag tänker mig att allt är bättre än att dö uttorkad och utdragen till bristningsgränsen mitt i en oändlig öken av asfalt.
Jag känner inte alls samma empati för flugor som bumpar mot fönstret i sin egen kamp som aldrig kan vinnas. Eller getingar som fastnat i en flaska och inte hittar ut.
Nej, det är något med daggmaskarna.
Eller så är det själva kampen som jag identifierar mig med.
Hur det kan kännas när man kämpar för allt man är värd men när det ändå går så innerligt sakta och målet aldrig tycks komma närmare.
Ni som har har gallrat betor vet vad jag menar...
Jag har kollat runt lite och fått mina farhågor besannade. Januari 2008 har varit dubbelt så lång som samma månad tidigare år.
Det närmar sig Melodifestivalen. Alla biljetter är bokade, ackrediteringarna godkända.
Jag kan nästan inte fatta att jag faktiskt ska dit.
Sen måste jag jobba med bilden av mig själv som bortkommen lantis där bland alla glittriga människor och ett pressuppbåd som vet precis hur det går till. Alla utom jag som kommer att stå där som ett frågetecken och missa allting...
Men det blir nog bra och om det inte blir bra så kan det ju i vart fall bli en rolig artikel om när GT gjorde bort sig ute i den stora världen.
Fast har jag klarat mig i Bosnien, på Bingolotto och helt på egen hand i Strasbourg och Vilnius så klarar jag nog en melodifestival också. Och jag åker ju inte själv.
Har funderat på att sammanställa mina 15 år som reporter på GT nu när det börjar närma sig slutet av den eran. Jag har hunnit med en hel del men vill inte riktigt erkänna att det redan har gått 15 år sen de där första stapplande artiklarna i början av 90-talet.
Och 15 år är ingenting i GT-sammanhang. Ni läste nyligen om Birgitta Andersson och Ola Sollerman som gick i pension efter sammanlagt cirka 100 års arbete på GT. Snacka om kunskapsbank. Det de inte vet om lokaljournalistik på Gotland är inte värt att veta.
Så de där memoarerna får nog vänta tills jag har lite mer än 15 års erfarenhet...
Drömmen om att ge ut en bok fick dock en extra skjuts i fjol och jag bestämde till och med att ge ut mina krönikor i bokform. Kan alla andra så kan väl jag, sa jag kaxigt i ett svagt ögonblick och efter att ha fått en del uppmuntrande tillrop i ärendet.
Det är förvisso sant, men ändå, det är inget litet projekt och det skulle ju vara lite pinsamt om ingen köpte boken.
Men vi får väl se, ett förlag har faktiskt redan visat sitt intresse...
Sedan starten 2004 har jag skrivit 98 krönikor. Cirka 30 om året alltså.
Det finns lite att ta av även om allt inte går att publicera.
Fick ett tips från Stefan Ekberg, sommarboende i Havdhem som ger ut böcker om företagande. Han har tidigare i GT deklarerat sin syn på att gotländska turistföretagare är alldeles för fasta i sina företagsidéer. Om verksamheten är väderberoende står man helt handfallen om det regnar och hela säsongen kan spolieras, istället för att ha en reservplan.
Nu tipsar han om något som skulle kunna locka många besökare. Nämligen att peka ut sig som bäst, störst, minst eller något annat som placerar en i topp på någon lista.
"I somras hörde jag någon säga att de passerat norra Europas (näst) största slipsten (eller något sånt) på Gotland. Tänk dig att kunna göra en resa genom Gotland som turist och mötas av världsrekord överallt - det drar in turisterna och pengarna. Det kan vara så enkla saker som norra Europas största (eller minsta) tändstickshus, hög med kottar, honungsburk eller vad som helst. Det bästa är förstås något som stöder vad man säljer men vad som helst fungerar" skriver han och jag förmedlar härmed tipset till alla att ta fasta på.
Jag tror att det är Nordens största kvarnhjul som åsyftas i hans mejl, det i Lummelunda.
Själv ska jag ta inträde till Gotlands största lokal av körkmack som finns på min uteplats.
Även om jag håller alla tummar för att djuren ska försvinna i och med fasadarbetena på vårt hus.
Vårt kvarter blir förresten sååå snyggt!
Och har ni sett lamporna på ett av husen längs Tjelvarvägen? Så läckra.
Man blir glad när någon tänker till lite extra, bara för att göra det fint.