Då ville jag ge doktorn en fraktur
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Under min tid som Södervärnselev lyckades jag nämligen med bedriften att med ett års mellanrum först knäcka vänstertummen och sedan bryta högertummen, båda gångerna under en gymnastiklektion.
Vid den första frakturen kom jag in på lasarettsakuten med handen i ett bultande paket tidigt en fredagskväll. Och där satt jag. Och så satt jag lite till. Solen gick ner. "Oldsberg för närvarande" tog slut på väntrumsteven. Och så väntade jag ytterligare en stund.
Efter sex timmar, en bit över midnatt, blev jag till slut uppropad och fick träffa en läkare. Jag berättade att jag förmodligen brutit tummen. "Jaha", sa han, "röntgenpersonalen har gått hem för i dag. Du får komma tillbaka i morgon."
Hade jag inte haft handen i bandage hade doktorn själv kanske fått uppsöka röntgenavdelningen.
Vårdpersonal gör ett fantastiskt jobb. De är trevliga. De är duktiga. De är omtänksamma. När man väl får träffa dem.
Men det här med information. Det behöver de verkligen jobba på.
I tisdags kväll ville lilla dotterns feber inte gå ner. Hon andades ryckigt. Sjukvårdsupplysningen ville att vi skulle köra ner till akuten, vilket vi gjorde.
I väntrummet satt en annan småbarnsfamilj. Trots att föräldrarna hade åkt in med en hjärnskakad knatte, verkade den ömma modern mer illa däran än barnet. Hon svor. Hon fräste. Hon uttalade meningar där ordet "lasarett" och en benämning på det kvinnliga könsorganet placerades bredvid varandra.
Så mycket irritation, trots att familjen inte hade blivit illa behandlad, utan bara inte behandlad alls.
Vård är en svårplanerad verksamhet, inte minst den akuta. Det går inte att veta hur många som ska bryta armen i morgon, eller om tre eller trettio personer kommer fylleförgifta sig nästa fredag.
Men informera, det kan man alltid göra och alltid planera för.
Sätt upp en datorskärm i väntrummet som visar den uppskattade väntetiden. Skicka ut en sköterska en gång i timmen som berättar hur läget är inne på avdelningen, om att de just fått in skadade från en bilkrock, eller att de bara är kort om folk. Tryck upp en folder, "Därför kan du behöva vänta på akuten", och dela ut till alla som anmäler sig i kassan.
Vad som helst. Bara man får veta något.
Då räcker humöret så mycket längre. Om man vet att det räddas liv innanför glasdörrarna - ja, då känns det som en självklar uppoffring att läsa Kalle Kanin för åttonde gången. Då framstår en bultande tumme som ett av mänsklighetens mindre problem.
Lilla dottern fick komma in till slut. Då hade febern släppt.
En fåfäng dröm går i uppfyllelse - jag ska sommarprata, om än "bara" i Radio Gotland. Att välja låtar kan, strax efter att bli pappa, vara den största utmaning jag ställts inför i mitt liv.
Förresten - sätt också upp en godisautomat i väntrummet. Man överlever inte ett femtimmarspass på bara automatkaffe.
Trevlig helg!